Centrum för rättvisa (ett lite smått patetiskt namn i mina ögon, men en mycket imponerande verksamhet) har granskat Justitiekanslerns (JK:s) hantering av skadeståndsmål i situationer i vilka staten brutit mot Art. 6 i den europeiska konventionen om de grundläggande medborgliga fri- och rättigheterna (EMRK). I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver företrädare för centret att JK inte håller sig till gällande rätt, utan ger skadestånd i mycket lägre nivå än som föreskrivs både av den domstol i Strassbourg som auktoritativt tolkar konventionen och av Högsta domstolen. Skulle detta stämma, är det naturligtvis en skandal. Jag är benägen att tro att Centrum för rättvisa har stöd för sina påståenden, eftersom det annars knappast skulle våga att sticka fram hakan på det här sättet.
Det är naturligtvis mycket allvarligt när JK inte håller sig till gällande rätt, i synnerhet när dagens justitiekansler, Göran Lambertz, marknadsför sig som rättvisan personifierad. Jag blev mycket upprörd över justitiekanslerns hantering av fallet Leif Thorsson (ledamoten i Högsta domstol som erkänt brott mot sexköpslagen och kom undan med ett strafföreläggande – en brottsling sitter alltså kvar som ledamot i landets högsta brottmålsdomstol), och det här – om det nu skulle stämma – gör mig inte lugnare. Lambertz kör i många avseenden sitt eget rajs och har lämnat den traditionella rollen för JK som statens advokat bakom sig. Han gör det på egen risk: det minsta man kan kräva även av en person som Lambertz är dock att han håller sig till gällande rätt.
Samtidigt som JK:s uppträdande alltså är en skandal, har jag personligen dock svårt för skadestånd som ett botemedel för “kränkningar”. Att någon kallar mig för “nazist” bara för att jag är född i Tyskland och som tysk medborgare (det har förekommit) är måhända en “kränkning”, men orden blir ju inte osagda bara för att jag får 10 000 kr. eller någon annan summa i skadestånd. Jag är lika sårad efter skadeståndet som jag var före. När det gäller sena rättegångar, finns i all regel en ekonomisk förlust, och den ekonomiska förlusten skall självfallet ersättas med varje krona. Den som alltså inte kunnat arbeta för att hon haft en ändlös förundersökning pågående mot sig, skall få ersättning för förlorad arbetsinkomst. “Kränkningen” är svårare att komma åt: hur ersätter man år av oro och pinsam tystnad när det framkommer att man är misstänkt för ett brott?
Den funktion som man kan tänka sig att ett sådant kränkningsskadestånd skulle kunna spela är att det utgör ett incitament för att förändra ens beteende. Jag har svårt att tro på denna funktion när det gäller rasister som stänger ut romer från deras hyreslägenheter av den enda anledningen att det rör sig om romer: idiotiska åsikter är inte så lätta att påverka. När det däremot rör sig om simpel organisatorisk slapphet och underfinansiering av rättsväsendet, kan skadeståndet utgöra ett incitament att förändra verksamheten: staten skall i alla fall inte kunna spara på att svälta ihjäl åklagarväsendet och domstolarna (polisen har ju nu sent omsider fått pengar, om än kanske inte tillräckligt). För att detta skall fungera, måste dock skadeståndsnivåerna bita: 10 000 kr. för att ha behövt vänta på bygglov i två och ett halvt år är knappast något incitament för en kommun att ändra sina rutiner.
Jag skulle således betona argumenten för högre skadestånd precis på omvänt sätt än Centrum för rättvisa gör i artikeln. För mig är den “kränkning” som en sen rättegång innebär inte nödvändigtvis det centrala – även fast den förstås är allvarlig – utan för mig är det centrala att sanktionerna fungerar och leder till åtgärder. För att skadeståndet skall fungera som en sanktion i det här sammanhanget, måste det svida i statens eller kommunens kassa. Om JK verkligen tycker att 10 000 kr. är rätt kompensation för åratal av väntan på ett bygglov, kan man på goda grunder ifrågasätta om detta utgör någon rimlig och incitamentsgivande sanktion.
JK är statens advokat och just i det här avseende har JUK uppenbarligen föresatt sig att göra det som alla advokater gör: skydda sin klient. Det kan finnas argument för denna hållning (fast jag har svårt att se dem), men i vart fall bör JK Lambertz då sluta marknadsföra sig som de svagas beskyddare.
Skadestånd på de nivåer som framgår av debattartikeln för brott mot art. 6 EMRK kommer varken att hjälpa enskilda eller rättsväsendet.
