Regeringspartierna och miljöpartiet kommer med ett mycket intressant utspel om grundlagsutredningen på Dagens Nyheters debattsida. Jag håller med om det mesta som skrivs där.
Socialdemokraterna har redan reagerat. Morgan Johansson uttalade sig i Eko-nyheterna och ansåg att det var farligt att de partier som publicerat artikeln redan låst sig vid vissa positioner som socialdemokraterna inte kommer att gå med på. Grundlagsutredningen skulle därmed riskera att gå samma öde till mötes som alla tidigare utredningar, nämligen att den samlar damm i någon skrivbordslåda. Jag hoppas att socialdemokraterna kan ändra sig och gå med i stort sett på allt som regeringen och miljöpartiet föreslår: det är verkligen dags att anpassa vår regeringsform till förändrade förhållanden.
Jag har några synpunkter på artikeln. Den första handlar om personvalssystemet. Partierna föreslår att spärrarna för personvalet skall tas bort, så att väljarna får ett större inflytande över vem som röstas in i riksdagen. Jag själv skulle istället förespråka det tyska systemet, som jag faktiskt tycker är den bästa kompromissen mellan partirepresentativ och direktvald demokrati.
I Tyskland är hälften av ledmöterna i parlamentet valda genom partilistor och den andra hälften har ett direktmandat. En tysk medborgare har alltså två röster i ett val: en som hon kan lägga på ett parti, och en annan som hon lägger på en person. Det finns ingen koppling mellan de två – man kan alltså rösta exempelvis miljöpartistiskt i partivalet och på en kristdemokrat (Tysklands motsvarighet till moderaterna) i personvalet. Skulle det visa sig att ett parti fått fler direktmandat än samma parti fått i det proportionella partivalet (alltså att exempelvis socialdemokraterna fått 30 procent av rösterna, men 32 procent av de direktvalda ledamöterna), fyller man upp med ledamöter för de andra partier, så att proportionen mellan partierna i den slutliga riksdagen stämmer. Man kan alltså inte förutsäga exakt hur många ledamöter som riksdagen kommer att ha, utan detta kommer att fluktuera. En annan aspekt av detta system är också att ett parti kommer att vara företrätt i riksdagen när det antingen fått fem procent av rösterna i partivalet eller tre direktvalda ledamöter. Jag tycker att vi skall ha detta eller ett liknande system också i Sverige.
Den andra synpunkten jag har är språket. Partierna föreslår en språklig översyn över grundlagen så att ”fler förstår vår främsta grundlag”. Detta är i princip rätt, men jag vill varna för att springa efter allmänhetens (ibland mycket bristfälliga) förståelse av svenska språket alltför mycket. I synnerhet om vi skall ha en författningsdomstol – vilket vi skall, tycker jag, och vilket partierna också föreslår - är det viktigt att texten är juridiskt användbar. Det är inte längre givet att allmänhetens förståelse och den juridiska användbarheten går igen med varandra. En advokatkompis till mig sade en gång om en viss lag: ”Det kan ju hända att lekmännen förstår lagen numera, men det gör inte jag längre.” En lag måste i slutändan kunna användas av jurister. Om allmänheten förstår den också, är detta en mycket viktig bonus, men tillämpbarheten måste enligt min mening gå först. Var alltså försiktig med att låta lingvisterna i språknämnden bestämma hur lagen skall lyda och ge juristerna vetorätt i den här frågan.
Den tredje synpunkten gäller en brist i artikeln, en brist i grundlagen som jag hoppas också kommer att åtgärdas i samband med översynen av grundlagen. Enligt 6 kap. 3 § regeringsformen går talmannens förslag till statsminister igenom såvida inte en majoritet av riksdagsledamöterna röstar emot förslaget. Det innebär att en statsminister kan väljas utan att ha en majoritet i riksdagen: är oppositionen bara tillräckligt splittrad, kan en statsminister i princip sakna positivt stöd i riksdagen. Detta anser jag är fel: ett problem som vi i Sverige har är enligt min mening att vi levt med minoritetsregeringar i alltför stor utsträckning. Detta är ett demokratiskt problem och cementerar dessutom blockpolitiken. Kräv att statsministern har en majoritet i kammaren när hon väljs – det skulle betyda slutet för allt svajande som våra minoritetsregeringar måste hålla på med.
I övrigt håller jag med artikeln. Som sagt, nu är det socialdemokraternas tur att vara konstruktiva. Vi får hoppas att de inser det själva.
Johanssons uttalande i Eko-nyheterna är inte precis hoppingivande.
*****
Se för övrigt också Niclas Berggrens korta inlägg i frågan, som innehåller länkar till ytterligare bloggartiklar av intresse.
”Kräv att statsministern har en majoritet i kammaren när hon väljs – det skulle betyda slutet för allt svajande som våra minoritetsregeringar måste hålla på med.”
Hm, är inte det att ge sig på symptomen istället för grundproblemet? Allt annat lika, skulle en förändring från negativ till positiv parlamentarism faktiskt *försvaga* regeringsmakten. Grundproblemet ligger i vårt valsystem, som ger alltför splittrade parlament. Men varken positiv eller negativ parlamentarism kan trolla fram ett stabilt regeringsunderlag ur ett rörigt parlament. Om vi inför positiv parlamentarism utan att rätta till valsystemet, får vi bara regeringar som blir fulständigt beroende av småpartier för sin överlevnad.
Peter: Absolut, men redan i valkampanjen skulle eventuella koalitionsfrågor behöva diskuteras och avgöras. Socialdemokraterna skulle behöva binda sig vid en samarbetspartner (det handlar ju normalt om socialdemokraterna som är i regeringsställning fast de inte får ihop en majoritet) och skulle inte kunna spela ut centerpartiet mot folkpartiet mot miljöpartiet mot vänsterpartiet. Samarbetsparterna skulle dessutom normalt kräva att få något departement, vilket skulle sprida praktisk förvaltningskunskap bland alla partier. I slutändan skulle vi ha stabilare förhållanden.
Jag är inte riktigt medveten om på exakt vilket sätt du skulle vilja ändra valsystemet för att få stabilare förhållanden. Det engelska systemet med ”first past the post” och inga listor tycker jag inte är särskilt bra, även om det leder till klara majoriteter. Finns något annat alternativ som jag inte ser?
Sant, det är en fördel med positiv parlamentarism att s skulle tvingas tala klartspråk om sitt tänkta regeringsunderlag. (I och för sig gissar jag att s och mp faktiskt kommer att hålla hand öppet under nästa valrörelse, givet att mp verkligen svänger i EU-frågan, men det är vild spekulation.) Det vore en vinst. Men priset, som oroar mig, är att man gör det svårare för partierna att agera pragmatiskt i regeringsfrågan. Det är besvärligare för ett parti att rösta *för* en nödlösningsregering än att blott avstå från att rösta emot. Ändå är sådan pragmatism nödvändig ibland för att vi ska få politisk stabilitet. Hoppandet i regeringsunderlaget som s ägnat sig åt har trots allt inte alltid varit förkastligt (jag tänker t.ex. på 94-98).
Jo, visst är det enmansvalkretsar jag tänker på. Det finns förstås nackdelar med det systemet också, men det har en tydlighet som jag uppskattar. Det finns nog fler variabler att jobba med – höja 4 %-spärren, slopa utjämningsmandat – litet uppfinningsrikedom på den froten vore roligt om Grundlagsutredningen hade ägnat sig åt.
De faror du talar om finns förvisso, men i det här relativt pragmatiska landet, där folket i gemen dessutom uppskattar få saker mer än stabila förhållanden, tror jag inte att dessa faror skulle materialiseras. Frågan är dock vilka brister man slutligen föredrar.
Enmansvalkretsar vill jag ogärna ha. Jag beklagar djupt för Storbritanniens stil att Lib Dem aldrig får den representation partiet förtjänar på proportionella grunder. Som sagt skulle jag föredra det tyska systemet.
[...] Se även Jakob Heidbrinks, PJ:s och DN:s kommentarer. « Regler för discodans Drick inte öl [...]