Rimliga argument, men i själviskt syfte

På DN Debatt skriver företrädare för LO, TCO och socialdemokratiska arbetarepartiet om arbetsrätten och EU. En central poäng är att frågan om nationell arbetsrätt är så viktig att den alltför lätt kan användas som ett argument mot EU över huvud taget, och att det därför ligger i regeringens intresse att verka för att EU åtgärdar de problem som Lavaldomen (domen i Vaxholmsmålet med det lettiska byggföretaget som betalade rätt lön efter lettisk, men inte efter svensk standard) sägs ha skapat. Lösningen sägs ligga i ett socialt protokoll, som skulle stadga om grundläggande rättigheter på den europeiska arbetsmarknaden.

Den centrala poängen att EU-domstolens rättspraxis blir ett billigt skrämselargument mot hela EU-samarbetet är helt riktigt. Jag har dock svårt för att acceptera den andra poängen om det sociala protokollet.

En kärna i EU:s lagstiftning är att alla medlemsstaters myndigheter och regler i princip skall anses vara lika goda. Denna kärna är ett utflöde av tanken att det inte nödvändigtvis behöver vara fel att det finns olika lösningar: om grekerna organiserar sina myndigheter på ett sätt och svenskarna på ett annat, behöver inte den ena modellen vara “bättre” än den andra - de är olika, men fyller sin funktion i sitt kulturella och ekonomiska sammanhang. Den kärnan garanterar att vi inte behöver ha “one size fits all”-regler inom EU, utan att vi kan ha varierande lagstiftning över Europa.

Den teoretiska kärnan är delvis orealistisk. Många medlemstater har problem med korruption, det finns byråkratiska traditioner som på goda grunder kan ifrågasättas och exempelvis Italien tar det inte så himla noga med rättsstatligheten längre. Samtidigt måste vi dock hålla fast vid denna fiktion, eftersom vi annars riskerar att pådyvla Portugal svenska regler eller tvärtom, och det skulle verkligen vara olämpligt gentemot den rika och långa särpräglade kultur som båda länderna (och alla andra länder i EU) har.

Vad gäller mera specifikt arbetsrätten, är det en felaktig beskrivning att säga att de europeiska reglerna bara gynner företagen. En lettisk byggnadsarbetare som tjänar efter lettiskt kollektivavtal tjänar - förutsatt att de lettiska reglerna är adekvata - rimligt efter lettisk standard. Eftersom levnadsomkostnaderna och prisnivåerna i Lettland ännu så länge är lägre än i Sverige, tjänar den lettiska byggnadsarbetare i absoluta tal sämre än sin svenska kollega, men det behöver inte innebära att hon enligt lettisk måttstock tjänar dåligt. Det lettiska företaget som betalar lettiska kollektivavtalsenliga löner, betalar precis så hederligt och rättvist som det skall.

Problemet uppstår nu när det lettiska företaget får ett uppdrag i Sverige. Självklart får ett lettiskt företag ett uppdrag i Sverige huvudsakligen därför att det är billigare än sina svenska konkurrenter, eftersom det är det lettiska företagets främsta konkurrensmedel. Problemet är då att de svenska byggföretagen får svårt att konkurrera med priset. Eftersom de svenska byggarbetarna är dyrare än de lettiska, kan det svenska företaget inte bli lika billigt som det lettiska. Samtidigt kan det lettiska företaget normalt inte konkurrera med någon särskilt högre kvalitet än det svenska företaget: en välbyggd vägg är en välbyggd vägg - det finns en gräns för kvaliteten, och vi kan nog förutsätta att båda företaget uppnår den kvalitet som innebär att väggen är välbyggd. Om det lettiska företaget inte kan använda den lägre lönenivån i Lettland kommer det, efter att ha täckt för sina högre omkostnader för ett jobb i utlandet, alltid att vara dyrare än det svenska företaget. Att kräva en neutralisering av lönerna som konkurrensmedel innebär i praktiken att vi stänger ute utlänningar från den svenska tjänstemarknaden.

Vi har alltså svenska byggnadsarbetare vars företag riskerar att inte få jobb eftersom lettiska och andra byggföretag är billigare å den ena, och lettiska och andra östeuropeiska byggföretag som inte kan få uppdrag från utlandet om de inte får konkurrera med priset å den andra sidan. Det kan hända att vi bör prioritera svenska byggnadsarbetare över alla andra byggnadsarbetare inom EU - jag tycker definitivt inte det - men vi skall i alla fall inte låtsas som att det vore illojal konkurrens att betala lettiska kollektivavtalsenliga löner till lettiska byggnadsarbetare.

De lettiska byggföretagen är bundna av lettiska, inte av svenska kollektivavtal. Att tvinga de att hålla sig till ett avtal som de inte skrivit under är i vart fall märkligt. Om vi nu inför ett sådant system, måste vi dessutom rimligtvis behandla svenska byggföretag på samma sätt, att de nämligen skall betala lettiska löner (och inte mer) när de jobbar i Lettland. Det innebär att ingen svensk byggnadsarbetare kommer att vilja jobba i Lettland, vilket i sin tur kan antas medföra att svenska byggföretag inte vill expandera till Östeuropa. Det som författarnas förslag leder till är en snabb ökning av lönerna i relativt fattiga länder till den högsta nivån i utlandet. Jag har upplevt hur DDR förstördes när man försökte med ett mycket liknande system direkt efter den tyska återföreningen, och jag avråder bestämt från det. Det leder till de östeuropeiska ekonomiernas säkra och snabba död.

Vi har säkert ett problem med arbetsrätten inom EU, men fackföreningarna och socialdemokraterna, liksom andra på vänstra sidan av det politiska spektrat, gör det för enkelt för sig. Debatten om den svenska arbetsrätten utgör ännu så länge ren och skär protektionism: vi kräver helt enkelt av hela resten av Europa att den skall anpassa sig till oss. Om vi har ett problem som skall lösas, gör vi det inte genom att pådyvla östeuropéerna (och för den delen britterna) ett socialt protokoll som de inte bett om. Vi gör det genom att ta upprördheten ur debatten och se vilka principer andra än vinna eller förlora allt vi kan hitta. Vi måste ge östeuropéerna en chans också.

Författarnas argumentation går ut på att vi skall skydda deras klientel mot hela resten av mänskligheten. Det är osolidariskt och inte förenligt med EU:s grundläggande krav på inomeuropeisk solidaritet. Den konflikt som författarna helt riktigt identifierar bör lösas på något annat sätt än att resa murar mot konkurrens från våra med-borgare i östra Europa.