Blandad laglydnad av vänsterpartiet

På Svenska dagbladets Brännpunkt anklagar vänsterpartiets riksdagsledamöter Kalle Larsson och Eva-Britt Svensson regeringen för hyckleri i invandringsfrågan. Den ursprungliga debattartikels av Tobias Billström och Cecila Malmström har jag kommenterat här, så att jag inte kommenterar själva debatten nu.

Det jag vill kommentera är författarnas något blandade användning av lagstiftning som stöd för sin argumentation. Jag vill betona att detta inte innebär att jag i alla delar vill ta ställning i sakfrågan: jag är i princip för fri invandring, men som min tidigare kommentar visar, anser också jag att vi måste ta ställning till frågor som regeringens företrädare bekvämt nog förbigår. Till viss del sammanfaller mina tankar med vänsterpartiets, och det finns alltså inte nödvändigtvis någon konflikt mellan åsikterna här.

Jag tycker dock att det är märkligt att författarna å ena sidan anklagar regeringen för att inte hålla sig till svensk lagstiftning - eftersom utlänningar avvisas till platser där väpnade konflikter äger rum - och å andra sidan helt självklart utgår ifrån att illegala och papperslösa invandrare skall få stanna i Sverige och få läkarvård. Utan att vilja ta ställning till regeringens förslag om att läkare inte skall få vårda illegala flyktingar (jag tenderar till att tycka att det är smaklöst), måste vänsterpartiet väl i konsekvensens namn bestämma sig för hur det skall vara med lagstiftningen.

Antingen insisterar man på att lagstiftning följs. Då får man inte vara selektiv, utan illegala utlänningar skall avvisas. Den som inte har papper har enligt svensk lagstiftning ingen rätt att vistas i Sverige. Detta får olyckliga konsekvenser i somliga fall, men det får vi acceptera om laglydnaden har högre värde än en “rättvis” (vad det nu är) behandling i det enskilda fallet.

Alternativet är att vi struntar i lagstiftningen och att den illegala utlänning som lyckats ta sig hit får stanna om hon bara har en tillräckligt gripande historia att berätta. När vi dock struntar i lagstiftningen på den ena punkten, måste det rimligtvis vara tillåtet att strunta i lagstiftning på den andra punkten, och då är det inte upprörande om vi avvisar folk till “lugna” områden i Irak eller Afghanistan när de inte kan få oss bli rörda i tillräcklig utsträckning.

Det går inte att ha båda delarna. Vänsterpartiets företrädare gör här kardinalfelet att selektivt argumentera med ett vara som vore det ett böra: man argumenterar alltså med hur saker och ting är (utlänningslagen förbjuder vissa avvisningar) och drar därav slutsatsen att det också bör vara så. Det blir något hycklande när man sedan struntar i böra (att illegala utlänningar enligt lagstiftningen bör avvisas), när man ignorerar att svensk lagstiftning egentligen ger polisen i uppdrag att spåra och avvisa illegala utlänningar.

Vänsterpartiet använder juridiska argument i en politisk värderingsdebatt: enligt min mening måste de här två sakerna hållas isär. Man kan - och kanske bör - kritisera glappet mellan lagstiftning och tillämpning vad gäller avvisningarna, men då bör man inte dessutom blanda in de illegala utlänningarnas situation.

Det hade varit bättre om vänsterpartiets företrädare hade hållit sig till en renodlat politisk debatt.