Sexualpaniken får oavsedda konsekvenser

RFSU skriver på Svenska dagbladets Brännpunkt om svårigheterna att tolka den nya sexualbrottslagstiftningen. (Förbundet talar som “sexualbrottslagen”, men någon sådan lag finns inte: det rör sig om 6 kap. brottsbalken.) Ungdomsmottagningarna vet helt enkelt inte vad den nya lagen innebär i detalj, och det uppfattar RFSU som ett problem. Regeringen uppmanas därför att ge instruktioner till samtliga landets ungdomsmottagningar.

Jag vill egentligen inte kritisera den huvudsakliga poäng som RFSU har, eftersom den förefaller i princip vettig. Problemet med poängen är dock att den är orealistisk. RFSU skriver i sin slutkläm så här: “Men osäkerheten som beskrivits i enkätens öppna svar visar att det finns utrymme för godtycklighet och personliga tolkningar av lagen.” Om det är det som är det centrala problemet, går problemet inte att åtgärda.

Det är en mycket grundläggande insikt om språkets funktion inom juridiken att någon formulering som är glasklar och inte kan göras till föremål för tolkningar inte går att åstadkomma. Lagen måste med nödvändighet skrivas abstrakt, eftersom den ju skall tillämpas på sinsemellan olika faktiska situationer. Abstrakta formuleringar leder dock inte till glasklara slutsatser i det individuella fallet, och utrymme för tolkningar finns därför alltid. Tolkningar är alltid i viss mån godtyckliga och personliga. Det är därför vi vid ny lagstiftning alltid måste vänta på att domstolarna (helst Högsta domstolen eller regeringsrätten, alltså de högsta instanserna) avgjort några fall, eftersom vi först då vet hur det blir med lagens tillämpning i konkreta situationer. Före dess kan ingen uttala sig med bestämdhet om hur lagen skall tolkas i det enskilda fallet, och även med domstolspraxis kommer det alltid att finnas oklara situationer.

Den svenska lagstiftaren försöker att åtgärda problemet genom att skriva förarbeten, alltså en förklarande text som inte i sig själv är lag och som är tänkt att förklara hur man har tänkt. Även i en sådan förklarande text kan man dock inte tänka ut alla situationer som kan tänkas förekomma i verkligheten: den mänskliga fantasin är helt enkelt för begränsad för att kunna täcka upp alla möjliga framtida utvecklingar. Dessutom är förarbetena inte lag, som sagt, och därmed inte formellt bindande för någon. Det skall de heller inte vara, eftersom förarbetena just inte kan förutse alla framtida praktiska situationer. Det skulle bli svårt att fastställa vad som gäller, och det skulle bli stelt och föga tillämpbart om en lunta på 200 sidor och ibland mycket mer var bindande för medborgaren.

På sexualområdet härskar för närvarande panik, och lagstiftningen överlever sällan länge nog för att öppna frågor skall kunna besvaras av den praktiskt tillämpade juridiken eller ens akademikerna. Ungdomsmottagningarna får stå för notan: med den nyansering, avvägning, förändring och panik som står bakom många av formuleringarna i 6 kap. brottbalken finns det helt enkelt ingen människa i Sverige - och absolut inte regeringen, som inte är någon lagstiftande (det är riksdagen) eller dömande instans  - som kan berätta för oss exakt vad sexualbrottslagstiftningen innebär i varje givet fall. Vi får leva med osäkerheten när vi lämnat den principiellt inriktade lagstiftningens område och istället försöker täcka in alla obehagliga fall som för dagen hamnat i tidningarna.

RFSU har en viktig poäng som sagt. Problemet är bara att det problem som identifieras är en nödvändig följd av sexualpaniken: så länge vi inte kommer till rätta med den senare, kan vi inte åtgärda det förra.