När pengarna inte räcker till, får rättssäkerheten stryka på foten

Thomas Bodström, före detta socialdemokratisk justitieminister, gör sitt oppositionsjobb på Dagens Nyheters debattsida: han kritiserar regeringen för dess misslyckade politik på justitieområdet. Han har rätt i sin kritik, det kan det inte råda tvivel om. Ändå blir jag lite smått irriterad av dels Bodströms marknadsföring, dels hans förslag till åtgärdsprogram.

Marknadsföringen först. Bodström påstår på fullaste allvar att alliansregeringen ”på ett och ett halvt år förvandlat rättsväsendet till ett sjunkande skepp”. Det är helt enkelt inte sant. En titt i JUSEK:s (fackföreningen som organiserar jurister) tidskrift de senaste åren under den socialdemokratiska regeringen visar att de ”effektiviseringar” som Bodström talar om handlade om att snabbehandla mål så att de inte blev ordentligt utredda, om att tillämpa åtalsunderlåtelse för alltfler småbrott och om att balanserna i domstolarna (alltså högen med oavgjorda mål) stadigt ökade, samtidigt som så gott som all domstols- och åklagarpersonal klagade över en närmast omänsklig arbetsbelastning. Åklagarväsendets ekonomiska kris nu har att göra med att både den förra och den nuvarande regeringen ”prioriterar” alltfler brott utan att minska ”prioriteringen” på någon annan sida, vilket har till följd att man helt enkelt inte hinner med ärendena under bibehållna krav på rättssäkerhet. Bodström ljuger med andra ord när han påstår att allt var frid och fröjd under den socialdemokratiska regeringen. Ingen regering på ett långt tag – inte heller den nuvarande – har brytt sig om rättsväsendet på något annat sätt än att höja straffskalorna och påstå sig vilja anställa fler poliser.

Bodströms åtgärdsprogram innehåller en del kloka förslag. Bland annat gillar jag förslaget om ett svenskt FBI. Jag reagerar dock emot förslaget att använda strafföreläggande genom poliser som ett medel att avlasta åklagarväsendet. Det finns en viktig poäng i den juridiska arbetsfördelningen: den som utreder brott skall inte döma, eftersom hon kommer att ha bestämt sig för vem som begått brottet redan under sin utredning och kan därför inte värdera bevisningen med den distans som krävs. Det är redan ytterst tveksamt på rättssäkerhetsgrunder att åklagaren skall kunna utfärda ett strafföreläggande, eftersom åklagaren (även fast hon skall vara opartisk) leder förundersökningen. Åklagaren och polisen är dock åtminstone två olika instanser, så att den som sköter grovjobbet kontrolleras av någon som inte står utredningen lika nära som polisen. Det är illa när den som sköter utredningen också skall ha makten att förelägga straff.

Nu går i och för sig alltid att vägra acceptera ett strafföreläggande, och man skulle därför kunna säga att man genom ett strafföreläggande utfärdat av polisen får bort de småmål där gärningsmannen accepterar ett strafföreläggande och frigör åklagarresurser för viktigare mål. Problemet med den argumentationen är dock att det skapas ett incitament för polisen att visa sig på den styva linan genom att få undan så många mål som möjligt genom ett strafföreläggande. Det skapas alltså incitament för att snacka en misstänkt person in i ett accepterande av ett strafföreläggande, även om det kanske inte skulle stå sig vid en närmare prövning. Det skapas helt enkelt incitament för maktmissbruk om man lägger utredande och straffande funktioner hos samma organ. Det kostar pengar att förebygga maktmissbruk, men det får det rimligen vara värt.

Och här är vi då vid pudelns kärna: ett rättssäkert rättsväsende måste få kosta pengar. Socialdemokraterna har under åtminstone det sista decenniet vid makten inte levt upp till denna insikt, och den borgerliga regeringen gör det inte heller. Rättsväsendet anses uppenbarligen inte längre som någon statens kärnverksamhet, utan som något som har karaktären av lyx. Rättsväsendets andel av statsutgifterna är inte precis överväldigande stort, i synnerhet inte jämfört med vad vi spenderar på trygghetssystemen. Visst är det en öppen politisk fråga hur vi skall vikta mellan rättsväsendet och bistånd och försvar och trygghetssystemen och så vidare, men om vi vill förbättra rättsväsendet, måste det få kosta. Pengar som vi spenderar på rättsväsendet, kommer inte att finnas för andra verksamheter.

Kort och gott, det som stör mig i Bodströms artikel är att han förespeglar att vi kan fortsätta att ekonomiskt missköta rättsväsendet och ändå förbättra dess funktionssätt. Det finns förstås alltid effektiviseringar att göra, men även de kostar (i vart fall initialt) och i slutändan måste vi ha folk som kan sköta jobbet, det vill säga högt utbildade och därför förhållandevis välbetalda åklagare och domare. Det finns ingen väg förbi den mänskliga flaskhalsen. Löneutvecklingen kommer dessutom alltid att automatiskt innebära att kostnaderna för rättsväsendet stiger varje år och dessa kostnadökningar måste kompenseras innan vi kan gå in och kräva ytterligare service som kostar av rättsväsendet. Vill vi ha ytterligare förbättringar, måste vi med andra ord utöver kompensationen för löneökningarna skjuta till ytterligare pengar.

Allt var inte guld och gröna skogar under socialdemokraterna: faktum är att det var ungefär lika illa som det är nu. Grundproblemet hos alla politiker, inklusive Bodström i dagens debattartikel, är att de vägrar betala för det de vill ha. Det är misskötsel under lång tid som fått rättsväsendet till den nivå där den finns nu.

I övrigt har Bodström rätt i att regeringen inte på långa vägar när lever upp till sina fagra vallöften om rättsväsendet.

*****

På morgonen dagen efter Bodströms debattartikel rapporterar Svenska dagbladet att justitieministern Beatrice Ask är positiv till Bodströms förslag. Tyvärr visar detta bara vilka goda kålsupare samtliga riksdagspartier är: maktkoncentration som spar pengar går före principiella rättssäkerhetskrav. Jag hoppas att, om någon utredning verkligen tillsätts, denna behandlar problemen. Kanske man kan organisera strafförelägganden från polisen sida på ett sådant sätt att man minimerar risken för missbruk, men jag får en obehaglig känsla.

Det vore bättre att äntligen ge åklagarväsendet de ekonomiska ramar detta behöver.