Sexköpslagens framtid - ingen fråga bara för “radikalfeminister”

Sexköplslagen skall utredas igen, men utredningen får inte ifrågasätta själva dess existens. Om detta skriver Susanne Dodillet en artikel på Svenska dagbladet Brännpunkt, i vilken hon också tar upp diskussionen om kravet på samtycke inför samlag. I många delar är jag enig med hennes analys, men det finns vissa tröttsamma inslag i artikeln.

Dodillet har rätt i att det finns en inherent motsättning mellan sexköpslagen och samtyckesförslaget. Vid sexköp är den enskilda affären frivillig och täckt av samtycke (vilket man måhända kan ifrågasätta avseende den prostituerades hela situation, men det förändrar inte det faktum att just den enskilda affären föregås av samtycke). Här har alltså den prostituerade tackat ja till att ha samlag, och det skulle alltså medföra straffrihet för köparen. Samtidigt skall köp av sex fortfarande vara förbjudet. Det går inte riktigt ihop, vilket enligt min mening är ett tecken på att vi på sexualområdet börjar närma oss ett föga hälsosamt viktorianskt pryderi.

Man kan också ifrågasätta var gränsen för köp går. Den klassiska situationen i vilken mannen under en dejt bjuder på middag, bio och kanske drinkar efteråt, och kvällen avslutas med sex, kan utan någon större fantasi betecknas som ett köp av sex, i all synnerhet när det sedan inte blir ett förhållande av det hela. Dodillet har också rätt i att det inte precis är någon smickrande bild av kvinnor som ligger till grund för sexköpslagen, eller för förslaget om samtyckeskrav.

Samtidigt handlar det dock knappast om att endast radikalfeminister försvarar sexköpslagen. Av någon anledning är just feminister illa ansedda, och att implicit påstå att sexköpslagen är ett radikalfeministiskt projekt innebär att man frånkänner lagen dess intellektuella djup. Det är enligt min mening orättvist, och det trots att jag tycker att sexköpslagen är fel väg att gå.

Sexköpslagen är synnerligen originell och konsekvent i sin grundsyn. Om prostitution anses vara uttryck för ett systematiskt förtryck av kvinnor (vilket jag inte anser), är det bara konsekvent att bestraffa förtryckaren och låta offret vara i fred. Ett straff för offret skulle dessutom medföra att detta antagligen inte törs anmäla köparen, vilket inte heller skulle främja lagens syften. Sexköpslagen är måhända feltänkt - jag själv är av den åsikten - men den är välskriven på sina egna premisser.

Med detta sagt tycker jag ändå att sexköpslagens framtid borde omfattas av utredningens uppdrag. I Tyskland har man slagit in på en radikal motsatt väg: man har gjort prostitution till ett vanligt yrke, med krav på skatt, egenavgifter och med välfärdsförmåner som för alla andra. Denna form av lagstiftning har i Tyskland inspirerats av feminister som dragit andra slutsatser än de svenska feministerna, och det finns alltså två olika feministiska projekt i vårt hörn av Europa. Målet är i båda fallen att förbättra de utsatta kvinnornas situation.

För mig låter det mera övertygande att göra företagare av prostituerade än att beröva dem deras inkomst. Jag vill anta att 99,9 % av alla prostituerade inte drömt om sitt yrke, men den som väl hamnat i en sådan situation att prostitution framstår som ett alternativ, måste antas ha goda skäl för sitt val. Istället för att förklara dessa personer till offer, tycker jag, är det mera rimligt att betrakta dem som särskilt utsatta arbetstagare och att lagstifta om deras arbetsmiljö och välfärdsförmåner.

Jag vet att jag i Sverige är tämligen ensam om min uppfattning, men jag tycker att utredningen borde jämföra de två modellerna och se vilken av de som främjar sina syften bäst. Med tanke på att det i Sveriges Högsta domstol sitter en person som justitieråd som erkänt att han köpt sex (dock av en manlig prostituerad, vilket uppenbarligen inte är lika upprörande som att köpa sex av en kvinnlig prostituerad), skulle jag gissa att den jämförelsen skulle utfalla till den tyska modellens förmån, men jag är beredd att låta mig överraskas.

Istället för en fundamentalistisk opposition mot eller ett entusiastiskt förespråkande av sexköpslagen borde vi hålla vårt syfte i sikte och utreda hur vi hjälper de utsatta prostituerade bäst. Detta har inget med radikalfeminismen att göra, utan helt enkelt med insikten om att den glada horan är ett ytterst sällsynt undantag (om än kanske ändå inte någon myt: det lär finnas studenter som bättrar på studielånet på det sättet), medan den fattiga och drogberoende prostituerade som inte ser någon annan utväg till att finansiera sitt missbruk än prostitution är den absoluta regeln.

Lite mera vidsynthet, och lite mindre ideologi, skulle främja de prostituerades sak bäst.