Symbolpolitikens baksida

Åklagarväsendet är i kris: riksåklagaren har ställt in alla nyanställningar och vikariat för att pengarna hos åklagarväsendet är slut. Eftersom åklagaren är länken mellan polisens brottsutredningar och domstolsprocessen, innebär detta att en stor mängd mål kommer att ligga och vänta länge till dess de äntligen förs till process. “Justice delayed is justice denied”, säger man på engelska: det svenska rättsväsendet riskerar att förvägra en stor mängd tilltalade (påstådda gärningsmän) sin chans att få sin sak prövad i domstol.

Morgontidningarnas ledare tar upp ämnet: Dagens Nyheter skriver insiktfullt om problemet, medan Svenska dagbladet nöjer sig med en tämligen ogenomtänkt ironisk och missriktad bredsida mot åklagarna. För mig framstår åklagarväsendets kris - som faktiskt byggts upp under några år - som en ganska självklar effekt av en förkärlek för symbolpolitik.

Varje gång ett äkta eller förment samhällsproblem identifieras har många av oss för vana att ropa efter att något visst beteende bör straffbeläggas, att det bör straffas hårdare och/eller att polisen bör prioritera bekämpandet av just det beteende som av olika skäl för dagen hamnat i mediernas fokus. Det kan röra sig om allt mellan pedofilibrott, fortkörning och alkohollangning. Åtgärden att lagstifta är billig: den kostar en utredning (allt oftare med oanständigt snäva tidsramar), riksdagsledamöternas tid och pappret på vilket man publicerar den nya lagen. Lagen på pappret kommer dock inte till rätta med problemet: om ett straffbud skall ha någon effekt över huvud taget (och de som läser den här bloggen med någon regelbundenhet vet att jag är skeptisk till huruvida straffbud har någon verkan), måste det leda till straff.

Detta har politikerna uppmärksammat i den ena ändan, nämligen den som syns hos allmänheten. Man tävlar med varandra om vem som övervakar oss mest genom att betala för fler poliser, fler övervakningskameror eller mer avlyssningsutrustning. Att det sedan gäller att lagföra alla de personer som man arresterat, fångat på kamera eller vars e-mailkorrespondens man snappat upp, glöms ofta bort.

Man ignorerar helt enkelt att den som blir åklagare ofta har alternativet att gå till det privata näringslivet och bli advokat eller företagsjurist, och att man alltså måste locka folk med att betala hyggliga löner också inom staten. Man låtsas inte om att en brottsutredning tar tid, att en åklagare måste analysera den rättsliga situationen, lägga upp en processtrategi och komma överens med domstolen och den tilltalades advokat om ett datum då alla kan närvara vid processen. Man låtsas alltså inte om att en åklagare inte kan hantera hur många mål som helst. Man inser alltså inte att en grundlig utredning leder till att en åklagare inte kan vara hur “produktiv” som helst, utan att det finns en gräns för vad man kan åstadkomma under bibehållna krav på rättssäkerhet.

Om vi verkligen vill leva i det förbuds- och övervakningssamhälle vi skapat, måste vi vara beredda att betala dyra pengar för polis, åklagarväsende, domstolarna och fängelseverksamhet. De pengar som vi lägger på den byråkratiska apparat som övervakningssamhället innebär kommer att saknas när det gäller att finansiera vårdplatser, skolor och annan offentlig verksamhet. Ett förbuds- och övervakningssamhälle är alltså inte gratis. Vi kan med andra ord inte bara lagstifta, utan genom lagstiftningen tvingas vi göra en prioritering till förmån för rättsväsendet. Det är denna prioritering som inte gjorts och som nu leder till åklagarväsendets kris.

Alternativet till att betala dyrt för rättsväsendet är att låta bli att lagstifta i tid och otid. Det blir billigare, men då måste vi acceptera att vissa beteenden - även om de upplevs som ett samhällsproblem - inte bestraffas genom böter eller fängelse. Denna acceptans tycks saknas i vårt nymoralistiska samhälle, utan straff anses uppenbarligen vara det bästa medlet för att komma till rätta med oönskade beteenden.

Med den linje som vi följer nu har vi alltså oavsiktligen, men helt förutsägbart plockat ut det sämsta av alla rimliga alternativ: vi lagstifar om straff mot allt möjligt, men är inte beredda att betala för vår lagstiftning. Vi håller oss med symboler och tror att ett uttalande från riksdagen i form av en strafflag löser våra samhällsproblem. Vi snokar i våra medmänniskors privatliv i en aldrig skådad omfattning, men utan att vi åstadkommer något annat än ett överbelastat rättsväsende.

Det kanske är dags att inse att straffrätten inte kommer att leda till ett perfekt samhälle.