Justitiekanslern till yttrandefrihetens försvar

Som jag alltid vidhållit på den här bloggen tjänar yttrandefriheten till att beskydda de inskränkta, de fördomsfulla och de profeter som ingen i deras samtid förstår. (Det här är alltså tre olika kategorier, inte samma kategori ur tre olika synvinklar.) Tyvärr verkar det vara många i den politiska sfären som inte förstår det: Svenska dagbladet rapporterar att Justitiekanslern behövt rycka ut till yttrandefrihetens försvar - igen.

Bakgrunden är att det extremt obehagliga, inskränkta, fördomsfulla och provinsiella partiet Nationaldemokraterna ville dela ut flygblad och annan propaganda på en skola i Köping och blev nekat tillträde. Skolan åberopar att kommunen beslutat att främlingsfientliga eller icke-demokratiska partier inte skall släppas in på skolorna. Det är skrämmande hur lite denna skolas ledning förmår värdera grundläggande yttrandefrihet mot kommunala beslut.

Kommunens beslut innebär nämligen att de som sitter vid makten effektivt förbjuder vissa åsikter och förhindrar att de som hyser de förbjudna åsikterna försöker övertyga andra om att ändra sin uppfattning. Detta beslut är i grunden odemokratiskt: om en majoritet skulle dras in i Nationaldemokraternas förfärliga linje, skulle kommunens minoritet bestämma över majoritetens åsikter. Det är förfärande hur lätt de som vill värna olika gruppers “rätt” att slippa uppleva obehag tar till diktatoriska medel. Jag tycker synnerligen illa om Nationaldemkraterna, men tyvärr har detta extremistparti en poäng i att de som med högstämd röst talar om demokrati inte är beredda att tillämpa demokratin också på Nationaldemokraterna.

Det allmänna skall inte ta ställning för eller emot en viss politisk uppfattning, utan alla åsikter - från stalinister via kommunister, liberala, konservativa till nationalister och nationalsocialister - måste få föras fram och diskuteras. När vi förbjuder vissa åsikter, har vi de facto ingen demokrati, utan ett slags meningspluralitet inom ett i grunden diktatoriskt system.

Med detta vill jag dock inte ha sagt att man inte får ingripa när någon manar till våld, direkt förolämpar någon enskild eller till och med själv tar till fysiskt våld. Dessa beteenden utgör direkta hot mot samhällsfreden och är legitimt förbjudna i lag. De har heller inget med yttrandefriheten att göra, utan består i handlingar, inte meningar, uppfattningar eller åsikter. En politisk åsikt däremot, oavsett om den handlar om att vi borde kollektivisera alla tillgångar i samhället eller att vi borde sluta ta emot flyktingar och utvisa alla som inte har svenskt medborgarskap, måste få föras fram, diskuteras, värderas och få en rimlig chans att vinna röster. Det är det som är demokratins ofrånkomliga kärna, även om det innebär att olika illa ansedda minoritetsgrupper kommer att få uppleva mycket obehag.

För övrigt är det inget som jag bara kräver av andra att de skall tåla: som tyskfödd svensk har jag ett flertal gånger fått kallas för “nazist” bara för att jag har ett visst ursprung. Detta tillmäle utgör nog en straffbar förolämpning, skulle jag tro, men jag anser mig vara större än att springa till farbror polisen för det. Det lustiga i sammanhanget är att det enligt en viss typ av opinion verkar vara helt ok att tala illa om tyskar, fransmän, östeuropéer och i synnerhet nordamerikaner i det här landet, men inte att tala illa om araber eller afrikaner. Det finns olika måttstockar vad gäller främlingsfientlighet, och dessa måttstockar avslöjar i sig en konstig bild av icke-svenskar: européer och nordamerikaner förväntas kunna försvara sig själva mot elaka tillmälen, medan det är synd om icke-européer som måste skyddas från extremistiska tillmälen. Med andra ord anses icke-européer som underlägsna och värnlösa i jämförelse med européer eller nordamerikaner. Detta är en ganska nedlåtande attityd, tycker jag, och avslöjar också vilka politiska övertygelser som många av de hyser som står bakom yttrandefrihetskränkningar som den i Köping.

Justitiekanslern kommer att få kritik för sitt beslut. Det får man dock lätt om man försvarar grundläggande demokratiska värden i en tid som sätter en ideologiskt färgad moralismen högre än det demokratiska arvet.