Konkurrens i fel sammanhang
april 20, 2008 av jheidbrink
Bo Rothstein skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om det svenska polisväsendet, och han är inte nådig (trots att han själv medger att det är svårt att skaffa sig en överblick över situationen bara av rapporteringen i massmedia). Jag vill inte gå in på hans kritik, eftersom jag - uppenbarligen i motsats till honom - tycker att det ännu inte går att dra några bestämda slutsatser om den svenska polisens effektivitet och professionalitet. Även om missar skulle ha förekommit i fallet Engla, är det ännu för tidigt att utifrån bara ett enda fall dra långtgående slutsatser.
Det som jag vill inrikta mig på är en aspekt av det flertal åtgärder som Rothstein föreslår för att bota den antagna sjukdomen. Det mesta verkar redan på ett allmänt plan förnuftigt, men jag reagerar mot förslaget att utsätta polisen för “konkurrens”.
Konkurrens har den ofta påvisade effekten att de aktörer som konkurrerar med varandra skärper sig för att få en komparativ fördel över sina konkurrenter. Effekten uppträder i olika former både i naturen (evolutionen) och inom ekonomiska och andra människoskapade system. Det tycks alltså finnas en grundläggande sporre inbyggd i ett system med konkurrens.
För att konkurrens skall fungera måste dock konkurrenterna tävla om samma typ av tillgång, oavsett om det är solljus eller pengar. Konkurrensen upphör när de tävlande inriktar sig mot olika former av resurser, för att de tävlar de ju inte längre med varandra. För att konkurrens inom polisen skall kunna fungera, krävs alltså att det är samma tillgång som poliserna konkurrerar om. Frågan är vilken tillgång det skulle vara.
Det enklaste är förstås statsanslag. Man skulle kunna tolka Rothstein så att han menar att olika poliskårer skall konkurrera om pengar från staten. Tanken skulle kunna vara att den poliskår som fungerar bäst får störst anslag. Det leder dock till den ytterligare frågan efter vilken poliskår som skall anses fungera “bäst”: den som haffar flest personer? Hur är det då med en poliskår som haffar fel, nämligen oskyldiga, personer? Ok, men kanske en poliskår som haffar flest personer som sedan fälls av en domstol? Hur hanterar man så fall av resning, som exempelvis inom pedofiliområdet förekommit alltför ofta de senaste åren? Skall en poliskår vars arbete efter några år underkänns av domstolarna inom ett resningsförfarande retroaktivt bestraffas genom minskade statsanslag? Hur skall dessutom en poliskår som måste leva med minskade anslag (med allt det innebär av organisationsförändringar med mera) kunna konkurrera med den poliskår som får ökade anslag? Skall vi tillåta att en poliskår går i “konkurs” eller stängs ner?
Jag tvivlar på att Rothstein verkligen menar det. Kanske menar han istället att poliskårerna skall kunna ta fall ifrån varandra när den ursprungligen med fallet befattade poliskåren inte lyckas ta fast någon gärningsman. Men skulle inte det innebära incitament att få fast någon - vem som helst - så snabbt som möjligt, bara för att få ha kvar fallet? Hur blir det då med de liv man förstör genom att utsätta någon potentiellt oskyldig för grannars, arbetskamraters och familjens misstänklighet?
Vidare är frågan om vi skall ha konkurrerande beväpnade organisationer. Det tappas ofta bort att polisen, liksom militären, är ett utflöde av statens våldsmonopol och att den alltså har vapen. Vad konkurrerande polisiära organisationer eller andra organisationer som är betrodda med ordningens upprätthållande kan leda till fick jag själv erfara i 1980-talets Brasilien (där jag bodde ett år under ett utbytesprogram): man var rädd för polisen och för den militära grenen av polisen, eftersom båda kårer skulle visa sig tuffa. Medelklassen betalade mutor för att inte dras med i poliskårernas konkurrensträsk. Det låter inte som någon lyckad lösning. Ett mera samtida exempel på samma problematik är konkurrensen mellan Fatah och Hamas i Gazaremsan. Vill Rothstein ha det så i Sverige? Jag tror inte det.
Det som är meningsfullt, men som inte utgör “konkurrens”, är en nationell utredande poliskår av typen FBI, som mot en lokal polismyndighets- och åklagarmyndighets vilja kan ta över ett fall. En sådan kår skulle inte nödvändigtvis själv behöva vara beväpnad (utan skulle använda sig av den lokala polismyndigheten för att genomföra tvångsåtgärder) och den skulle inte heller konkurrera med de lokala myndigheterna, utan ha fast avgränsade och kanske exklusiva kompetensområden (såsom till exempel brott som potentiellt faller under flera olika lokala polismyndigheters ansvarsområde eller mord eller både-och). Huruvida den exklusiva kompetensen sedan skulle utnyttjas i alla fall eller bara när den nationella enheten så väljer, är en fråga som måste närmare belysas innan man tar ställning till den.
Rothstein är bra på att kasta brandfacklor och att väcka debatt. Ibland tycker jag dock att han på det sättet skjuter i och för sig förnuftiga förslag i sank. Förslaget om konkurrens mellan olika poliskårer är ett sådant förslag: ett svenskt FBI skulle kanske vara en bra idé, men konkurrens mellan olika kårer är enligt min bestämda mening inte det.
Vi får hoppas att de förnuftiga förslagen inte viftas undan bara för att Rothstein blivit förälskad i sin egen reotrik.
[...] utgör nog trots allt Rothsteins mer begränsade förslag (deras brister till trots — se Jakob Heidbrinks kommentar) en mer fruktbar utgångspunkt för en vidare [...]