I en – med förlov sagt synnerligen dåligt skriven – debattartikel i Svenska dagbladet hakar Svenskt näringslivs företrädare Eva Jarnvall och Anders Stenlund på Mikael Kindboms kritik mot skiljeförfarandena. Jarnvall och Stenlund identifierar domstolarnas bristande kompetens och tidsutdräkten av en domstolsprocess som de faktorer som får näringslivet att välja skiljedom före domstolsprocess. Jarnvall och Stenlund föreslår en specialdomstol à la danska Sø- og handelrett som lösning på problemet. Vidare tycker de att domstolarna får finna vägar att komma till rätta med kompetensproblemet och tidsutdräkten.
Jag tillåter mig att tvivla på att den föreslagna lösningen kommer att leda till att näringslivet väljer domstolen före skiljeförfarande i någon större utsträckning. Jag har två skäl till min skepsis.
Det första skälet är att domstolarna såsom företrädare för den statliga tvångsmakten måste vara rättssäkra i en helt annan utsträckning än det privata skiljedomsförfarandet. När näringslivet väljer skiljedomsförfarandet och någonting händer som inte kan betecknas som rättssäkert – som till exempel att skiljedomaren inte använder rätt lagstiftning eller använder rätt lagstiftning på ett felaktigt sätt – har man sig själv att skylla. En felaktig skiljedom gäller som en vanlig dom: att det är fel på skiljedomen är så att säga en risk som näringslivet får acceptera i och med att man väljer ett privat före ett offentligt förfarande. Det finns ingen möjlighet att stoppa skiljedomens verkställighet ens när den är materiellt felaktig.
Domarna som företrädare för staten får i sin ämbetsutövning inte göra sig skyldiga till felaktiga lagtillämpningar. Det innebär att de behöver tid för att fundera och för att vara säkra på sin sak. För att kunna vara säkra på sin sak, måste de sköta bevisupptagningen med en helt annan noggrannhet än skiljedomare. För att domstolsväsendet skall kunna garantera att lagtillämpningen är något så när korrekt – avvikelser kommer alltid att förekomma så länge domarna är människor – måste det vidare finnas möjlighet att överklaga domen. Den möjligheten finns inte vid skiljedomar, vilket återigen är ett resultat av att skiljeförfaranden är privata uppdrag att slita en tvist.
Kravet att domen skall vara korrekt, processrättsliga garantier avseende bevisupptagning och möjligheten att överklaga går helt enkelt inte att ta bort från domstolsförfarandet utan att förvandla detta till en fars för rättsstaten. Skiljeförfaranden behöver inte bry sig om sådana petitesser: de utgör inte någon manifestation för staten. Domstolsförfaranden kommer alltså på grund av grundläggande rättsstatlighetskrav alltid att behöva ta längre tid än skiljeförfaranden. Detta kommer inte heller någon specialdomstol att kunna ändra på.
Vidare – och det är det andra skälet – måste domstolsförfaranden vara offentliga. Domarna håller statens tvångsmakt i händerna och måste kunna kontrolleras av medborgarna. Man kan inte ha alltför många domstolsförfaranden bakom lykta (alltså stängda) dörrar och man kan inte hemligstämpla domstolarnas akter i någon större utsträckning. Intresset av att locka affärstvister till domstolar får inte väga tyngre än intresset av demokratisk insyn i domstolsväsendet.
Skiljeförfaranden är återigen annorlunda. De utgör privata uppdrag och kan därför hållas hemligt. Precis lika lite som det angår min granne vad jag kommer överens om med min rörmokare, angår det min granne vad jag kommer överens om med min skiljedomare.
Just offentligheten är dock något som avskräcker näringslivet. Det handlar inte ens om att man vill skydda några företagshemligheter i snävare bemärkelse: redan det faktum att det finns en tvist mellan två parter kan vara kommersiellt så känsligt att man inte vill göra det offentligt. Näringslivet kommer inte att lockas ens av rättsosäkra och snabba domstolsförfaranden om de är offentliga.
Vidare kan skiljedomar – vilket också Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut anförde i sitt inlägg tidigare i veckan – verkställas i princip överallt i världen, vilket inte går med en domstols dom. Anledningen till det är att det är en sak att verkställa en privat överenskommelse – alltså ett avtal, vilket en skiljedom i grunden är – och en helt annan att verkställa andra staters offentligrättsliga avgöranden. En dom som inte är värd något i det land där den skall verkställas utgör bortkastad tid och förslösade pengar. En näringslivsdomstol kommer inte att kunna ändra på det.
Det är enligt min mening en bra idé att ha en specialdomstol för kommersiella tvister (och den skulle kanske också ligga i någon annan stad än Stockholm, kanske i Göteborg), men anledningen måste vara den rätta. Att inrätta en kommersiell domstol för att minska antalet skiljeförfaranden är fel anledning.
Svenskt näringsliv försöker att haka på en debatt för att marknadsföra ett önskemål som inte har med debatten att göra.
