Enligt Svenska dagbladet begär Sveriges kommuner och landsting (SKL) att hot mot förtroendevalda skall straffas hårdare, eftersom sådana hot innebär ”en kränkning av demokratins grunder och det öppna samhället”. Bortsett ifrån den sistnämnda formuleringen – det tröttsamma kränkningstjafset igen samt en mycket förutsägbar slagdänga om det ”öppna samhället”, vad det nu är - kan man hålla med SKL i sak. Det är allvarligt när hot mot valda politiker börjar bli vardagliga, oavsett vilken politisk färg som den hotade politikern har (alltså oavsett om hotet riktar sig mot en företrädare för vänstern, moderaterna eller sverigedemokraterna).
Samtidigt kan man dock tvivla på huruvida hårdare straff är någon lösning. Dels är frågan huruvida någon som är i färd med att hota en politiker verkligen tittar i brottsbalken innan hotet framförs: ”Ojdå, hot mot folkvalda ger nu ett halvår mer – då är det nog bäst att inte hota.” Jag tillåter mig att vara skeptisk. Skärpta straff är ett billigt, men väl synligt medel för att visa att man är aktiv: huruvida de leder någon vart, är en annan fråga. (Detta har jag för övrigt också diskuterat i samband med Claes Borgströms förslag om att skärpa sexköpslagen: min argumentation finns här.)
Dels är det faktiskt så att skärpta straff inte automatiskt innebär att de också utdöms. Domstolarna har en förbluffande förmåga att vänta på det värsta tänkbara fallet: den övre delen av straffskalan döms nästan aldrig ut. Detta har också att göra med att domstolarna ser sig bundna av tidigare straffskalor: det blir konstigt när man i december det ena året dömer någon som hotat en politiker till samhällstjänst och i januari året därpå dömer någon som framfört ett liknande hot till ett halvt års fängelse. Man kan diskutera huruvida den inställningen är rimlig och lämplig – jag tycker inte det – men den har sina poänger och kan inte viftas undan. I vilket fall som helst leder en skärpt straffskala inte automatiskt till hårdare straff.
Jag tror helt enkelt inte att man styr folks beteende med strafflagstiftning. Jag tror över huvud taget inte att man i grunden kommer till rätta med kriminaliteten genom strafflagstiftningen. Straffet har för mig dels den funktionen att hålla sådana personer som befinner sig i gränslandet mellan ett laglydigt och ett kriminellt liv på den rätta sidan om gränsen - vilket kommer att fungera så länge dessa personer har något att förlora på att bli straffade, men inte annars -, dels funktionen att hålla sådana personer som av olika skäl inte kan låta bli att vara kriminella utanför samhället. Tekniskt uttryckt tror jag mycket på individualpreventionen, men anser att allmänpreventionen har endast mycket begränsad verkan.
Problemet med hot mot politiker består enligt min mening dels i att de demokratiska församlingarna tappat i respekt, dels i att folk förväntar sig att de skall betjänas av samhällsapparaten och blir fly förbannade när politiker inte gör som de blir tillsagda av den enskilde. Vi har helt enkelt inte fått ihop den liberala individualismen (som jag också är anhängare till) med den nödvändiga kollektivismen som garanterar ett fungerande samhälle. De kulturella problem som vi har på den punkten, och som också visar sig på andra områden såsom skolan och inom rättsväsendet, kommer inte att lösas genom skärpta straff.
Hur vi annars skall lösa problemet, vet jag inte. Kanske börjar det med att vi uppfostrar våra barn till att vara medvetna om sitt eget värde men att också respektera att man ibland får stå tillbaka till kollektivets förmån. Det kräver att vi äntligen förenar vårt ständiga tal om alla möjliga rättigheter som vi anser oss ha med en betoning av de skyldigheter som varje rättighet för med sig.
Denna lösning är mindre glamorös, långsammare och långt mera ansträngande än en skärpt straffskala. Jag tror dock att den är långt mera verksam också.
