I dagens Brännpunkt går Johan Munck i försvar mot Mikael Kindboms angrepp på domares extraknäckande som skiljemän. Hans argumentation har sina poänger, men på det stora hela taget tycker jag att han undviker att svara på kritiken.
Muncks hänvisande till riksdag och regering är nästan lite pinsamt: istället för att komma med någon egen argumentation, skjuter Munck ansvaret ifrån sig. Detta är i och för sig en funktion av att vara domare: man skall ju til syvende og sidst tillämpa regler som andra instiftat. Nu är det dock så att det här handlar om domarnas eget val att acceptera uppdrag som skiljeman, och då har riksdagens och regeringens åsikter på sin höjd en stödjande funktion. Munck måste nog försvara sina egna val med sina egna argument.
Det gör han också längre fram. Han har en poäng i att det är angeläget att svenska domare får erfarenhet av kommersiella tvister. Den erfarenheten kan de inte få i sin ordinarie verksamhet, eftersom näringslivet på goda och mindre goda grunder väljer skilje- före domstolsförfarande. Att domarna jobbar som skiljemän kan alltså fylla en kunskapslucka.
I den bemärkelsen är dock då domarnas uppträdande som skiljemän en utbildningsåtgärd och borde då ske på ordinarie tjänstetid. Staten kanske till och med borde betala näringslivet för att det utbildar domarna? Det låter löjligt, förvisso, men tycks ligga i linje med Muncks argumentation.
Problemet är och förblir att domarkåren betals för fulltidstjänstgöring. Uppdrag som skiljedomare fullgörs med andra ord på övertid. Jag undrar om det finns någon instans som verkligen kontrollerar att så sker. Det låter helt enkelt falskt när domarkåren ständigt klagar över arbetsbelastningen och att anslagen till domstolarna sjunkit till farligt låga nivåer och att den samtidigt har tid att åta sig uppdrag som skiljedomare. Antingen är det fel att arbetet på domstolarna inte hinns med, eller också så är det fel att det finns tid för uppdrag som skiljedomare.
Domare är oavsättliga: de kan inte förlora sitt jobb annat än i extrema undantagsfall (11 kap. 5 § regeringsformen). Undantagsfallet tycks närmast aldrig föreligga: vi har domare i det här landet som fällts för kvinnomisshandel och sitter kvar och ett justitieråd har erkänt brott mot sexköpslagen utan att det juridiska etablissemanget reagerat. Domare är enormt privilegierade.
Det får därför inte falla någon skugga över domarkåren. Om det nu är angeläget att domare får erfarenhet av kommersiella tvister, kan man fundera på att erbjuda skiljeförfaranden inom domstolsväsendet. Detta leder till stora rättssäkerhetsproblem (eftersom skiljeförfaranden inte faller under rättegångsbalken) och kan därför i förlängningen medföra tvivel avseende statens tillämpning av sina egna regler.
I övrigt vidhåller jag dock att det är oacceptabelt att domare som klagar på en för hög arbetsbelastning frestas att negligera sitt jobb genom att få möjlighet att extraknäcka för ett näringsliv som kan betala mycket mer än skattebetalaren någonsin kommer att kunna göra. Domarnas privilegier måste återspeglas i förpliktelser. Domarnas främsta förpliktelse är att värna domstolsväsendet och förtroendet för detsamma.
Detta uppdrag passar inte ihop med uppdrag som skiljeman.
