I Svenska dagbladet pågår idag en strid om herraväldet över opinionsbildningen avseende domstolsväsendet. Försvararna i Skandiamålet, Christer Brantheim och Torgny Wetterberg, rider till attack mot överåklagaren Christer van der Kwast, som svarar i samma nummer. Det är ett svårt ämne som parterna diskuterar.
Brantheim och Wetterberg är upprörda över att van der Kwast inte kan nöja sig med en friande dom. I bagrunden tycks finnas en vanmäktig upprördhet över att det i den offentliga debatten inte längre tycks kunna accepteras att det även i mål som väcker stor uppmärksamhet – som Skandiamålet – kan förekomma att ingen fälls för något brott, antingen för att det inte går att bevisa att brott förekommit eller för att den åtalade faktiskt är oskyldig. Författarna tar van der Kwast som måltavla eftersom han kan sägas ha spätt på denna allmänna ringaktning för friande domar genom att fälla några mindre lyckade kommentarer.
Brantheim och Wetterberg har en poäng. Det tycks vara svårt för oss att acceptera att saker och ting ibland kan gå riktigt snett utan att det är någons fel, och i synnerhet utan att någon kan fällas för att ha begått ett brott. Det rör sig inte ens om någon moralisk upprördhet, utan det rör sig om ren och skär blodtörst: man vill se något huvud rulla för att ”så här får det inte vara”. Skandiamålet är faktiskt ett hyfsat bra exempel på detta.
Även van der Kwast har dock en poäng: det måste vara möjligt att infrågasätta domar, fällande liksom friande sådana. van der Kwast har också en poäng i att den svenska domarkåren ofta kan ha svårt att ta till sig komplicerad ekonomisk bevisföring (utan att jag därmed vill säga något om innehållet i Skandiadomen, eftersom jag inte är tillräckligt insatt i frågeställningen).
Ett påfallande drag hos många jurister är en närmast med stolthet förkunnad brist på kunskap om ekonomi och matematik och därmed även redovisning. Lägg till detta att jurister för att bli domare går igenom universitetet, sitter ting (där vardagsbrott är mycket oftare förekommande än ekonomisk brottslighet), tar en sväng genom regeringskansliet och sedan förordnas till domstolarna, och man inser lätt att det finns en strukturell brist på kunskap om hur näringslivet och skötseln av ett företag fungerar. Jag vill därmed inte säga något om domarna i Skandiamålet – som jag inte känner – utan jag vill hålla med van der Kwast om att det finns områden som våra domare möter så sällan och dessutom inte är utbildade för att man kan ifrågasätta domarnas kompetens på dessa områden.
Gemensamt för båda inläggen är dock att de ägnar sig åt ett för smalt fall och att de därigenom gör mer skada än nytta. Om Brantheim och Wetterberg, istället för att slåss mot personen van der Kwast, hade kunnat få fram den relevanta poängen att en friande dom måste accpeteras, hade det varit uppskattat: nu ägnar de sig åt föga tilltalande personangrepp. Om van der Kwast hade kunnat hålla tonen i sitt svar lite mindre nedlåtande och budskapet lite mera allmänt, hade han kanske kunnat bidra till en intressant debatt: som det är nu tycks han mest bara visa att rättsväsendet i stora delar är oförmögen att ta till sig kritik.
Rättsväsendet måste kunna debatteras i det offentliga rummet. Rättsväsendet har också en plikt att förklara vad det är till för och vad det inte är till för och varför vi har vissa regler och inte andra. Samtidigt måste den debatten föras varsamt, eftersom det rör en väldigt känslig del av vårt samhälle. Rättsväsendet är en viktig del i att garantera freden i samhället och om vi mister respekten för rättsväsendet, kan det lätt hända att vi slutar gå till domstol och tar till basebollträet istället.
Varken Branheim och Wetterberg eller van der Kwast lyckas enligt min mening verkligen föra debatten på det sätt på vilken den borde föras, trots att båda sidorna har ett viktigt budskap.
