På Svenska dagbladets Brännpunkt ondgör sig Mikael Kindbom över skiljeförfaranden och den hemlighet som går igen med ett sådant förfarande. Jag har svårt att förstå vad det egentligen är som han är ute efter, om det är att skiljeförfaranden över huvud taget finns, eller om det är att justitieråden (alltså ledamöterna i Högsta domstolen) extraknäcker som skiljemän.
Om det skulle vara det faktum att justitieråden extraknäcker, kan jag hålla med Kindbom om att det inte är särskilt lyckat. Domare skall var domare och hålla på med den offentliga rättsskipningen. Domare skall inte få ha extrauppdrag som innebär potentiella konflikter med deras dömande verksamhet, vilket för övrigt inbegriper också arbete som utredare åt staten. Domarnas extraknäckande är särskilt besynnerligt med tanke på den ständiga klagan från domstolshåll att det är för mycket arbete och med tanke på den långa tid som mål i domstol tar. Uppenbarligen har domarna tid att jobba mera, vilken tid borde kunna användas till att nedbringa målbalanserna (antalet oavgjorda mål) i domstolarna. Domare skall betalas väl och i gengäld inte få hålla på med annat än att vara domare.
Varför dock Kindbom gnäller på att professorer eller andra jurister som inte normalt håller på med dömande verksamhet uppträder som skiljemän, förstår jag inte. I kontexten verkar det som om Kindbom är upprörd över skiljeförfarandenas existens över huvud taget. Denna upprördhet är i så fall helt missriktad.
Vi lever i en (relativt) fri marknadsekonomi, vilket innebär att vi har avtalsfrihet. Tanken bakom avtalsfriheten är att det inte angår någon vad jag gör med mina pengar. Friheten att göra med mina pengar vad jag vill omfattar också friheten att låta bli att klaga när jag blir förfördelad i ett avtalsförhållande: jag kan alltså välja att inte ta en tvist till domstol. Då är det bara logiskt att jag också får välja att tillsammans med motparten utse en privat person som sliter vår tvist. Kindboms argumentation mot skiljeförfaranden innebär i längden ett påstående om att det finns något allmänt intresse i hur parterna skall slita sina tvister: jag påstår bestämt att det inte finns något sådant allmänt intresse. Folk skall få komma överens på vilket sätt de vill, bara de kommer överens utan att gripa till vapen.
Det är också märkligt att Kindbom påstår att det inte är så många företagshemligheter som kommer fram i skiljeförfaranden, samtidigt som han klagar på att skiljeförfarandena är hemliga: hur vet han vad som framkommer i skiljeförfaranden när de är hemliga? Det är faktiskt långt ifrån alla skiljeförfaranden som klandras, så att en undersökning av klandrade skiljetvister inte säger något om de skiljetvister som inte klandras.
Skiljeförfaranden har dessutom en annan fördel än hemlighet, nämligen att de är snabbare än domstolsförfaranden och att man själv kan utse domare som förstår ens bransch. Den svenska domarkarriären säkerställer att domarna inte kan något om, säg, elektronikbranschen. Det innebär att uppgiften att förklara för en domare de praktiska konsekvenserna av olika juridiska alternativ är mycket svårare än uppgiften att förklara dessa konsekvenser för en skiljeman.
Skiljeförfarandena pekar alltså på svagheterna i domstolsförfaranden: domstolsförfaranden äger rum inför domare som aldrig sett något annat än universitetet och domstolen (och som alltså inte har någon industriell eller teknisk erfarenhet), de är långsamma och kan lätt förhalas (vilket i och för sig beror på rättssäkerhetsgarantier som är viktiga, men ändå) och de är dyra, eftersom ett företag i värsta fall hålls sysselsatt i flera år med att driva ett förfarande genom flera instanser. Skiljeförfaranden kommer därför att finnas kvar så länge det finns något näringsliv som behöver snabba och inte nödvändigtvis helt rättssäkra lösningar på sina tvister. Att detta leder till en viss torka vad gäller avgöranden i civilrättsliga mål i högsta instans är beklagligt, men ingen – inte heller något stort bolag – är till för att tillgodose juristernas behov av rättsligt material.
Kindbom har en viktig poäng som han inte får fram och gnäller annars rent allmänt på ett förfarande som han till synes inte riktigt förstår. Synd att denna misslyckade attack på skiljeförfaranden skall publiceras just i Sveriges ledande konservativa tidning.
