På Dagens Nyheters debattsida idag uppmärksammar 253 historiker faran i att regeringar använder historieskrivningen som ideologiskt vapen. Upprinnelsen till artikeln var uppenbarligen regeringens direktiv till Forum för levande historia att uppmärksamma brott mot mänskliga rättigheter som begåtts i kommunistiska diktaturer. Författarna undrar om nästa steg är att en socialdemokratisk regering ger direktiv om att Forum för levande historia skall peka på brott mot mänskliga rättigheter som begåtts av borgerliga kolonialregimer.
Jag vill invända mot begreppet ”borgerliga regeringar” i samband med kolonialismens historia. Begreppet ”borgerligt” är meningsfullt först sedan det finns något alternativ till borgerligheten, vilket förutsätter allmän rösträtt även för fattiga och en något så när organiserad arbetarrörelse. Med andra ord är begreppet ”borgerligt” nog tämligen anakronistiskt åtminstone i samband med kolonialismens historia: många av de absolut värsta brotten begicks av västerländska stater som sådana (inklusive av fattiga matroser och soldater) långt innan begreppet ”borgerligt” över huvud taget hade någon mening. Men detta är en petimäterinvändning i sammanhanget.
Det viktiga för mig är att oavsett hur man gör – huruvida man särskilt pekar på vissa brott eller underlåter att tala om andra brott mot mänskligheten – man alltid gör ett politiskt val. Pekar man bara på nazismen och förtiger stalinismen, kan man påstås gå vänsterns ärenden. Gör man tvärtom, kan man påstås gå högerns ärenden. Förtiger man kolonialismen, blundar man för det egna samhällets historiska brott; nämner man kolonialismen, men förtiger det turkiska mordet på armenierna eller utrotningskampanjer mellan afrikanska stammar, låter man västvärlden bära hundhuvud för en företeelse som i grunden är allmänmänsklig (därmed inte sagt att den är bra).
Det går inte att hålla på med opolitisk historia. Då är det kanske lika bra att vara öppen i sina politiska direktiv till myndigheter som förvaltar historien: i en demokrati där regeringars färg förhoppningsvis växlar med jämna mellanrum (trots att detta i Sverige sker alltför sällan), kan man hoppas att det över tid blir en rätt så mångsidig bild av historien som förmedlas. Jag håller alltså inte med artikelförfattarna på den ena av deras centrala poänger.
De har dock fullkomligt rätt i sin andra poäng, nämligen att det börjar bli enormt farligt när man blandar in straffrätt i historietolkningsprocessen. Som jag tidigare skrivit, är det viktigt att yttrandefriheten gäller i synnerhet för inskränkta personer, eftersom den som idag anses vara inskränkt kan anses ha varit upplysthetens profet om några år. Trots att det alltså är enormt obehagligt för judar, romer, armenier och tutsier att behöva höra att det aldrig ägt rum något folkmord på deras etniska grupper, skall lagstiftaren hålla sina fingrar ifrån historiedebatten. Jag tror förvisso inte att nazister, turknationalister eller sanningsförnekande hutuer någonsin kommer att anses vara särskilt upplysta, men jag är osäker nog på min egen förträfflighet för att ge dem chansen att övertyga andra om sin åsikt.
Det kan vara farligt, eftersom många människor är lättlurade och tenderar till fördomsfullhet och våldsamhet. Om vi dock menar allvar med demokratin, måste vi mena att alla människor kan hantera argument och skilja skenargument från riktiga argument.
Vi kan därför inte bedriva opolitisk historievetenskap, men vi kan låta bli att blanda in juridiken i vad som får sägas om historien. Med andra ord har jag inga problem med att staten, som betalar för verksamheten, berättar för Forum för levande historia vad det skall göra. Jag har dock problem med att vissa, om än aldrig så förstockat dumma uppfattningar om historia förbjuds i lagstiftning.
Läs för övrigt också Niclas Berggrens blogg om samma fråga.
