I Svenska dagbladet ondgör sig PJ Anders Linder i och för sig helt riktigt över den kommande lagen att även små bensinstationer i glesbygd måste sälja alternativa drivmedel. Jag tror att han har helt rätt i sina prognoser och att denna nya regel är ytterligare ett slag mot landsbygden. Jag tror dock knappast att landsbygden kommer att blomma om lagen skulle stoppas i sista sekund. Jag tror över huvud taget inte att landsbygdens villkor kan påverkas särskilt mycket genom lagstiftning.
Glesbygdens problem är att allt det som idag är socialt attraktivt och spännande inte finns där. Bioprogrammet är torftigt (om det nu finns någon biograf), urvalet bland butiker obefintligt (kul om det finns någon butik över huvud taget), det finns ont om skolor av hög klass och få chanser till vidareutbildning. Detta kan vi göra något åt endast om vi är beredda att kasta pengar åt glesbygden: pengar som försvinner, eftersom glesbygden inte bär sig ekonomiskt. Med andra ord är det enda vi lagstiftningsvägen kan göra åt situationen att subventionera glesbygden. Subventioner för att muta folk att göra saker som de annars inte skulle göra är alltid tvivelaktiga, och i en demokratisk ekonomi med begränsade resurser är det dessutom fel att utan mycket viktiga skäl lägga mer pengar på folk som väljer att leva ute på vischan än på folk som väljer att leva i staden. Båda gör sina val och bör stå för dem.
Den som bor på landet – riktigt på landet, säg i en by någonstans utmed Vättern mellan Vänersborg och Lidköping – måste ha flera egenskaper. Hon måste vara intresserad av natur, tycka om att vara hemma och inte röra sig över alltför stora avstånd och acceptera att hon får lära känna några människor rikigt väl istället för att ha ett brett utbud av olika livsstilar. Den typen av människor är inte precis den som i dagsläget är förebilden i vår kultur. Det innebär att de unga som vill komma någon vart i livet kommer att behöva flytta: flytta till utbildningsorter eller dit där det finns jobb. När de väl är vana storstadslivet är det en minoritet som lockas av det lugna livet på landet; det gör de först när de är gamla igen, och då kostar dem det allmänna i form av service.
Lagstiftningen skall vara neutral och tillgodose de flestas, eller – om det inte är möjligt – en pluralitets behov. Ungefär hälften av Sveriges befolkning bor i storstadsregioner. Storstadsregionerna har mycket snarlika problem och det är närmast självklart att lagstiftningen främst skall inriktas på dem. Vi räddar inte glesbygden, men kan mycket väl skada storstadsregionerna om vi låter glesbygdens behov styra lagstiftningen.
En gång i tiden fanns i Sverige en lag för städerna och en för landet. Det systemet avskaffades av mycket goda skäl. Glesbygdens problem är enligt min mening ingen anledning att återinföra ett sådant system.
Mijöpartiet och socialdemokraterna borde förvisso fråga sig om det är rimligt att kräva samma sak av en bensinstation i Strömsund i norra Jämtland som av en bensinstation på Roslagsgatan i Stockholm. Att vi skulle kunna “förbättra” livet i glesbygden genom lagstiftning är dock nys – glesbygdens problem ligger utanför lagstiftningens räckvidd.
