Finansmarknadernas kris – faktiskt helt normal

Utan att verkligen kunna peka på något inlägg i tidningarna (annat än möjligen ledaren i gårdagens DN), vill jag ändå här säga några ord om den internationella finanskrisen. Det rör sig om ganska många ord, men ämnet är komplicerat och måste förklaras, eftersom bland annat DN:s ledarredaktion inte riktigt verkar ha koll på vad det är som skett. Stå alltså ut med en längre text.

Det är slående hur efterkloka så väldigt många institutioner och tidningar är, och hur lite förståelse det finns för mekanismerna bakom krisen. Det är det som jag vill förklara.

Hur uppstod krisen? Faktiskt på ett sätt som var tänkt att leda till många fördelar för många personer med låga inkomster: den slappa kreditgivning som Dagens Nyheter anklagar bankerna för ansågs för bara ett år sedan som en fantastisk chans för fattiga att komma upp sig i livet. Det här hände:

Bankerna gav – i förlitan på till synes hela tiden stigande huspriser (känner vi svenskar igen detta?) – krediter till personer som egentligen inte riktigt hade råd att köpa hus. Dessa krediter skapar ett penningflöde för banken: banken får ju in räntebetalningar och amorteringar. Det man kan göra med ett sådant penningflöde är att man erbjuder det till någon annan: “om du ger mig pengar direkt i handen, ger jag dig min fordran (mitt krav) mot mina låntagare”. Effekten är det i praktiken är den som banken säljer fordran till som finansierar lånet till husägaren. Banken har fått betalt och behöver inte bekymra sig längre om huruvida krediten kommer att kunna betalas av husägaren.

Bankerna tog det hela ett steg vidare. Det är endast få som kan köpa en del fordran på ett helt bostadslån (vem av oss har 2,5 mille i madrassen?). Därför skapade bankerna aktiebolag (som juridiskt sett är helt fristånde från banken, på samma sätt som min dotter juridiskt sett är en helt annan person än jag) som de formellt sålde alla sina krediter till. Man skapade alltså aktiebolag vars enda tillgång var ett gäng krediter till konsumenter. Dessa bolag sålde man sedan på börsen. Bolagets inkomster bestod i räntebetalningar och amorteringar från konsumenter och dess kapital kom från investerare på börsen. En liten investerare kunde alltså köpa en liten del av en fordran mot en konsument som hade tagit ett huslån. Genom att många investerade, spreds risken: det är inte en enda person som åker på en smäll när en husägare inte kan betala sina lån, utan det är ett kollektiv där var och en av investerarna förlorar en liten del av sina pengar. Jättebra, tyckte man på den tiden då det begav sig: fler investerare lånar till fler konsumenter, och alla är glada.

Det hela togs dock ytterligare ett steg vidare: alla visste ju att det fanns några riktigt tvivelaktiga lån i de bolag (”vehicles”) som bankerna hade skapat med sina lån. Alltså skapade man möjligheter att köpa bolagen på ett sätt som innebar att om något skulle hända bland de husägare som egentligen inte kunde betala för sig, bara en del av ens investering skulle gå förlorad. Pappren som vehicles sålde blev rätt komplicerade: investeraren fick rätt till en del av inkomsterna från olika skikt av låntagarna. Man fick alltså, säg, rätt till 34 % av inkomsterna från de mest pålitliga husägarna, till 33 % av inkomsterna från mellanskiktet och 33 % av inkomsterna från de mest riskfyllda lånen. Detta ansågs vara ytterligare ett sätt att reducera investerarens risk.

Problemet nu är tvåfalt. Dels satt ju bankerna som sagt inte längre med kreditrisken: de hade därför ingen anledning att bry sig om låntagarnas egentliga ekonomi. Man sålde ju vidare, och smällen skulle tas av någon annan. Bankerna blev oförsiktiga, helt enkelt.

Dels köpte bankerna själva andelar av vehicles, eftersom de utgjorde goda investeringar med hög avkastning. Medan bankerna alltså å ena sidan såg till att bli av med sina lån, köpte de å andra sidan papper i bolag vars enda tillgång var samma typ av lån. Eftersom risken med att köpa ett papper i ett vehicle dock ansågs vara mindre än att hålla själva lånet, var också det egentligen en bra strategi. Problemet är bara att ingen vet vilken bank som köpt hur mycket av vilka bolag: man vet alltså just nu inte vem som sitter med förlusterna när många amerikanske husägare inte längre kan betala sina lån.

Dåliga krediter som ingen vet vem som givit är redan ett problem i sig. Eftersom ingen vet vem som sitter med Svarte Petter, vill bankerna inte gärna längre ge kredit till varandra. Det betyder att en bank som tillfälligtvis inte har några reda pengar inte kan betala för sig. I värsta fall riskerar den att gå omkull, vilket är det som hänt med Northern Rock i Storbritannien (som nu tagits över av det allmänna).

Det är lätt att vara efterklok på samma sätt som Dagens Nyheter. Systemet såg faktiskt bra ut, och som med många nya saker visste man inte om systemets svagheter innan det hela exploderade. Det hela har alltså bara i begränsad – mycket begränsad – utsträckning med bankernas påstådda girighet att göra, och problemet beror inte heller på “dålig uppfostran” som DN påstår. Det här är ett nytt sätt att organisera finansmarknaderna och vi lär oss först nu om systemets nackdelar. Sådant händer faktiskt med allt som är nytt.

Därmed inte sagt att vi nu måste fundera på hur vi skall förbättra systemet för att få det att fungera bättre. Jag tycker dock att det är ganska närsynt att peka fingret på påstådda försyndare: idén var bra och vi alla – hela samhället – hade nytta av det. Att identifiera syndabockar nu är fel sätt att lösa problemen. Det är också fel att nu införa regler som omöjliggör en spridning av finansiella risker. Finansmarknaderna kommer alltid med jämna mellanrum att hamna i en kris och vi kommer också med jämna mellanrum att hamna i ekonomiskt stormväder. Istället för att anklaga det finansiella systemet som sådant – som de allra flesta ändå inte begriper – bör vi titta framåt och försöka att hjälpa lösa problemen.