På några lyckliga omvägar har jag kommit i kontakt med ett projekt som tvingar mig att sätta mig in i ett handelsrättsligt område som jag hittills inte haft någon aning om, nämligen tullrätten. Projektet handlar om ursprungsmärkning av kläder (alltså den rätt så välkända ”Made in”-lappen i våra plagg) och är alldeles i startfasen, så att det inte finns mycket att orda om det här.
Det som jag däremot kan orda om är ett regelsystem vars fulla monstrositet jag varit sen att upptäcka: ursprungsregler. De är den internationella handelns verkliga monster och borde vara det område där aktivister som verkligen menar allvar med att kämpa för rättvis handel i världen borde vara mest aktiva. Området låter tråkigt tekniskt, men är i själva verket hur intressant som helst.
En ursprungsregel är en regel som anger varifrån en vara kommer. Vi behöver ursprungsregler endast och uteslutande av det skälet att vi inte har frihandel i världen. Inom EU har vi frihandel (tullfrihet); länder som importerar till EU måste betala tull på sina varor. För att kunna avgöra huruvida en vara är framställd i EU eller inte, behöver man ursprungsregler.
Det här är enkelt när det rör sig om en produkt som är helt framtagen inom ett och samma land. Om till exempel ull klipps av får som är födda och uppvuxna i Pakistan, ullen bleks och färgas där och vidarebearbetas till en tröja, är det inget snack om saken att tröjan är pakistansk (i vart fall om de som framställer tröjan är pakistanier; är de till exempel US-amerikaner, kan man kanske ifrågasätta tröjans ursprung). Saken blir dock långt mera komplicerad om fåren fötts i Nya Zeeland och importerats till Pakistan, om ullen efter klippning exporteras till Bangladesh för att blekas och färgas och den färdiga ullen sedan vidareexporteras för att stickas till en tröja i Turkiet: vilken nationalitet skall tröjan ha?
Frågan om nationaliteten kan ha långtgående konsekvenser. Turkiet har ett frihandelsavtal med EU, vilket varken Nya Zeeland, Pakistan eller Bangladesh har. Tullen blir alltså lägre om tröjan anses vara framställd i Turkiet än om den anses vara framställd i Bangladesh. Eftersom vi konsumenter är prismedvetna, utgör tullen en konkurrensför- eller -nackdel som kan avgöra ett klädföretags överlevnad på marknaden.
Beroende på hur man utformar ursprungsregler kan man effektivt förhindra att ett land kan framställa varor som faller under en viss förmånlig tull. EU har exempelvis ensidiga frihandelsavtal med de allra fattigaste länderna (de får exportera tullfritt till EU, men europeiska företag betalar tull vid export dit). Tänk er att enligt detta avtal exempelvis skärmar till datorer kan tullfritt exporteras från Mozambique till EU. Mozambique, förutsätter vi, saknar dock egen tillverkning: det enda sättet att framställa skärmar skulle vara om mozambiquanska företag importerar delarna och sedan sätter ihop dem till skärmar. Mozambique har ingen chans att i dess ekonomiska läge idag få upp en tillverkningsindustri inom elektronikbranschen och kan därför inte framställa 30 % av dataskärmars delar inom det egna landet.
Nu kommer vi till ursprungsregler. Om EU skulle vilja – och det vill man alltför ofta – förhindra att Mozambique verkligen dyker upp som en konkurrent till Rumänien och andra medlemsländer som har tillverkning av samma slag, behöver man bara trixa med ursprungsregeln. Genom att till exempel säga att minst 30 % av slutprodukten måste vara framställda inom landet för att komma i åtnjutande av Mozambiques frihandelsrättigheter, förhindrar man att Mozambique kan utnyttja de fagra löften som EU givit.
Det mest eklantanta historiska exemplet på detta missbruk av ursprungsregler står forna tyska riket för. I början av 1900-talet ville man gynna Schweiz utan att ge Schweiz någon officiell förmån. Det man gjorde var att man sade att sådant kött – oavsett från vilket land – fick fritt importeras till Tyskland som kom från kor som under minst tre månader av varje år av sitt liv hade vistats på en viss höjd. Klart att höjden definierades så att endast Schweiz kunde uppfylla kraven. Regelns formulering var neutral, dess effekt en handelspolitisk fördel till en vänligt sinnad nation.
De orättvisor som många globaliseringsmotståndare talar om, är ofta inte resultatet av globaliseringen, utan av en snedvridning av det som borde vara frihandel till vissa länders fördel. Globaliseringsdebatten rör sig därför kanske på fel plan: istället för att diskutera ett stoppande av globaliseringen som vi förmodligen ändå inte kan åstadkomma, borde vi diskutera hur detaljreglerna utformas. Detta är långt mera tekniskt – men mycket mera verkningsfullt också.
[…] avgörs efter regler som kallas för ursprungsregler och vilka jag bloggade om för länge sedan här. Den korta poängen i förevarande sammanhang är att ursprungsregler kan manipuleras. Man kan ta […]