Ikväll (den 11 mars) hade SVT:s Aktuellt ett inslag om kritiken mot den nya polislagen. Jag har inte läst förslaget och jag är dåligt insatt i polisens arbetsrutiner: jag kan alltså inte säga något vettigt om själva problematiken. Det som jag däremot tyckte var påfallande var hur de personer som intervjuas i inslaget talar förbi varandra.
Chefen för länskriminalen i Skåne talade om det smått absurda i att polisen som lyckas stoppa en bil med stödgods i Malmö och vill veta varifrån grejorna kommer måste höra sig för med alla tänkbara polismyndigheter runtom i landet, för att det inte finns något sätt att kolla upp saken i datorn. Lika absurt blir det när man – såsom det påstods i inslaget – manuellt måste lägga upp ett register för att få överblick över omständigheterna i ett antal fall som tycks vara relaterade. Om detta stämmer – och det antyddes i inslaget även av Datainspektionen att det gör det – måste det åtgärdas: det är skrämmande om polisen måste jobba som för 20 år sedan, när vi har tekniska hjälpmedel att underlätta arbetet.
Samtidigt säger dock Datainspektionens jurist i inslaget att polisen enligt förslaget skulle ha rätt att registrera i stort sett vem som helst som på något sätt förekommit i en förundersökning – till exempel som vittne till ett brott – och sedan låta dessa uppgifter ligga kvar i registret under lång tid. I praktiken innebär detta att även medborgare som inte har gjort sig skyldiga till något misstänkt över huvud taget också skulle hamna i polisens register. Detta är lika oacceptabelt som polisens antikverade arbetsmetoder.
Nu kommer jag in på det område som jag egentligen inte har någon aning om, men jag förvånas av att det inte varit möjligt att finna en medelväg som innebär förbättrade arbetsrutiner för polisen utan att rättskaffens medborgare riskerar att komma i kläm. Precis som på sexualbrottsområdet finns för närvarande på terrorområdet en panik som tycks innebära att våra normalt rätt klyftiga utredningsinstanser inte riktigt fungerar som de skall.
Numera får vi avlyssnas i våra bostäder – även en brottmisstänkt borde dock ha rätt att ha sitt sexliv i fred för avlyssnare – och vi filmas snart sagt överallt (trots att jag ännu inte fått höra något förnuftigt argument som förklarar hur vi förhindrar brott genom inspelningar på band). Jag kan bli skrämd när jag tänker på hur lätt det är att göra Sverige till en polisstat: i vårt samhälle skulle ingen obehaglig politisk dissident kunna komma undan, eftersom alla hennes uppgifter, vanor och sjukdomar skulle vara tillgängliga på ett knapptryck.
Anne Ramberg, ordförande för Advokatsamfundet, sade något väldigt bra i inslaget: vi vill inte leva i ett samhälle där alla brottslingar sitter i fängelse, eftersom i ett sådant samhälle också väldigt många oskyldiga skulle sitta i fängelse. “Hellre må tio skyldiga gå fria, än en oskyldig bli fälld”, säger man sedan gammalt. Det vore bra för oss alla om vi även i de mest infekterade sammanhangen ville komma ihåg detta. Polisen behöver inte få samla på sig fler uppgifter än som är oundgängligen nödvändiga för att klara upp begånga brott.
