I Dagens Nyheter görs ett försök att få igång en debatt om advokaters “ansvar” att få – i synnerhet unga – lagöverträdare att erkänna sina brott. Advokaterna själva är dock mycket tydliga med att det i deras roll som försvarare inte är deras uppgift att få fram ett erkännande.
Advokaterna har rätt. I sin roll som försvarare är de uppdragstagare som skall föra sin klients talan. Hur talan läggs upp är klientens sak att bestämma: advokaten i sin roll som rådgivare måste göra klienten uppmärksam på att bevisningen kan vara sådan att ett nekande inte lönar sig, men där upphör advokatens ansvar. Allt annat skulle innebära att det är uppdragstagaren (advokaten) som bestämmer över sin klients liv.
Domstolsprocessen bygger på att alla inblandade har en möjlighet att bli adekvat företrädda. Staten – som förutom målsäganden har ett intresse av att brott inte begås – företräds av det juridiskt sakkunniga ombudet åklagaren, som har polisen till sin hjälp. Målsäganden – offret – företräds i förekommande fall av sin advokat. I brottsmålsprocessen har dessutom den tilltalade rätt att få ett juridiskt sakkunnigt ombud, en advokat. Den tilltalade har redan så många parter emot sig att det vore ett hån mot rättssäkerheten om hennes egen advokat dessutom skulle pressa henne till ett erkännande.
Min advokat är min advokat: hon skall hjälpa mig att fatta rätt beslut på de juridiska grunder som gäller i mitt mål, men hon skall inte fatta beslutet åt mig. Hon skall heller inte pressa mig att fatta ett beslut av visst innehåll. Om hon gör det, byter jag advokat. Har min advokat problem med min inställning, behöver hon ju inte ta uppdraget. Denna ordning utgör ett arv som bygger på seklers juridisk erfarenhet: låt oss inte förslösa det arvet.
