Breddningen av domarrekryteringen

Svenska dagbladet skriver idag om regeringens förslag till breddning av domarrekryteringen: advokater, affärsjurister och andra skall få kunna bli domare. Målet är att motverka den sneda sociala fördelningen inom domarkåren. Förslaget är nog viktigt. Jag tvivlar inte på att de allra flesta domare (rötägg finns alltid) bemödar sig om att vara objektiva och neutrala till parternas kön, härkomst, sexuella läggning, livsstil etc. Det är dock ett faktum att omedvetna fördomar kan styra vårt tänkande: för att låna Donald Rumsfelds ord är de okända omedvetna fördomarna farligare än de kända omedvetna fördomarna. En blandning av olika omedvetna fördomar i domarkåren kan därför vara välbehövlig.

Jag undrar dock tills vidare hur exakt det här skall gå till. Enligt Ds 2007:11, som behandlar ämnet, är tanken att jurister utan notarietjänstgöring – till vilka jag själv hör – skall kunna gå in som fiskaler i överrätt. Om det är så det är tänkt att fungera, finns två problem: dels är frågan om lönen. En advokat – eller för den delen en lektor – är nog knappast särskilt frestad att göra fiskaljobbet om detta skulle innebära att man även får fiskallön. Jag har svårt att förstå vem man skall kunna rekrytera andra än sådana som får en egotripp av att få döma och påverka rättspraxis, vilket samtidigt kanske inte är de mest lämpade personerna.

Dels är problemet hierarkierna inom domstolen. Jag har som sagt inte suttit själv, men om man får tro på de talrika anekdoter som jag fått höra från vänner och bekanta, är domstolarna inte precis någon arbetsplats där olika åsikter kan komma till uttryck. Jag har svårt att föreställa mig en före detta advokat som accepterar att hans formuleringar i ett domsförslag utsätts för en närgången granskning av en lagman som tycker att bara hennes formuleringar duger i en dom.

Samtidigt är det ju närmast självklart att någon som jag inte kan komma in i domstol och fritt döma själv. Jag har ingen erfarenhet av förhandlingsledning och måste lära mig. Jag är dock å andra sidan inte någon som ännu befinner mig i utbildning: i synnerhet mina högre kvalifikationer på det akademiska området skulle göra det svårt för mig att acceptera att jag inte har någon frihet att själv bestämma över det jag håller på med.

Den eftertraktade breddningen riskerar alltså att stupa på livets realiteter. Jag tror därför att reformen måste angripas från ett annat håll: avskaffa den traditionella domarutbildningen. En sådan reform kommer att minska regeringskansliets tillgång till juridisk arbetskraft, men det är ändå en anomali att domarkåren skall utbildas i regeringskansliet. Regeringen får väl betala de löner som krävs för att få kvalificerade jurister, istället för att täcka sitt behov med lågavlönade personer som inte har något annat val, eftersom de befinner sig i utbildning.

Domarrekryteringen bör sedan ske genom att tjänster utlyses från tingsnotarieplatsen och uppåt, med vanliga anställningsrutiner, såsom intervjuer, lämplighetsbedömningar och sidomeritvärdering. Detta skulle dessutom ha den välgörande effekten att minska betygshetsen på juristutbildningen: om betygen är ett element bland många vid tillsättningen, väger de inte längre lika tungt och studenterna kan förhoppningsvis slappna av och koncentrera sig på det de lär sig, istället för bara på slutresultatet.

Den nuvarande domarrekryteringen är en relikt från 1800-talets statscentrerade föreställningsvärld. Domstolsverket och regeringskansliet borde äntligen inse att det i ett modernt samhälle krävs moderna anställningsformer. En breddning av domarrekryteringen genom att tillåta advokater att få bli hovrättsfiskaler tror jag inte på.