Enligt uppgift i medierna (jag hänvisar här till Rapports hemsida) anser Eva Bengtsson – under 1970-talet offer för sexuella övergrepp på en bordell – att det inte borde finnas någon preskriptionstid för pedofiler. Vi blir nog alla väldigt illa berörda av sexuella övergrepp mot barn, och kanske ännu mer när i samhället ledande personer ägnar sig åt dem. Att ropa efter ett avskaffande av preskriptionstiden för sådana brott går dock för långt.
Preskriptionen fyller två funktioner: dels skall någon gång det förflutna vara det förflutna – vi skall inte belasta våra samhällsinstitutioner med händelser som hände för alltför länge sedan. Dels utgör preskriptionen ett utflöde av insikten att bevisningen blir allt svårare att föra ju längre den anspråksgrundande händelsen ligger tillbaka i tiden. Enligt min mening innebär båda dessa grunder att preskription egentligen alltid bör finnas.
Alla brott lämnar svåra minnen hos offret, i all synnerhet om det finns något element av våld i det. Beroende på offrets predisposition och graden av våld kan även ett rån eller en misshandel leda till svåra psykiska påfrestningar. Från denna synvinkel finns ingen större principiell skillnad mellan sexuella övergrepp mot barn, rån under hot om misshandel och rån med misshandel. Barn är särskilt värnlösa, absolut – med det är också en 80-årig kvinna som av ett tonårsgäng blir rånad på sin handväska. Om vi avskaffar preskriptionen för sexuella övergrepp mot barn, bör vi av principiella skäl också avskaffa preskriptionen för andra våldsbrott.
Detta skulle dock innebära att ett offer efter flera årtionden kan väcka åtal för ett rån som begåtts på skolgården. Är det rimligt? Jag tror inte det – det måste finnas en tidpunkt då det förflutna är det förflutna, så jobbigt det än är. Missförstå mig inte, pedofilibrott - inte pedofili i sig så länge den inte yttrar sig i handling – är avskyvärda. Men även dessa måste få preskriberas någon gång: det finns ingen särskild plats i helvetetför pedofilibrottslingar, utan de får samsas med alla andra våldsmän och -kvinnor.
DEt är skönt att då och då höra förnuftets röst genom kören av panik- och ångestskrin.
Ett fall där man dock bör diskutera preskriptionstid är ju när förrövarna står under beskydd av en stat eller statsliknande organisation och där brotten begåtts i organisationens tjänst. Tiden bör då kanske inte börja löpa förrän skyddet upphör.
Peter: Det är en viktig synpunkt. Den lära du förespråkar gäller bland annat i Tyskland, som på 1960-talet på detta sätt förlängde preskriptionen för brott under nazitiden utan att behöva ändra på lagstiftningen. Preskriptionen för vissa brott – såsom brott mot mänskligheten – avskaffades sedermera helt och hållet.
Jag är inte riktigt säker hur jag skall ställa mig till det du säger. Jag inser din poäng, men jag undrar samtidigt om det finns någon principiell skillnad mellan ett brott som inte uppdagats för att man inte kunde hitta någon gärningsman, ett brott där man har en misstänkt gärningsman men under en lång tid inte kan bevisa dennes skuld och ett brott som begåtts i hägn av en stats eller en statsliknande organisations skydd. Jag tenderar till att besvara denna fråga nekande: det förflutna måste vara det förflutna någon gång. Jag kan acceptera ett fullständigt avskaffande av preskriptionen endast för vissa mycket grova brott, och även då endast när det sker med syftning åt framtiden till, inte egentligen för att haffa någon som redan begått ett brott och som man sent omsider vill komma åt.
I det nazistiska fallet är jag av den åsikten att det hade varit bättre, ärligare och mera hälsosamt för den tyska demokratin om man hade kallat rättsskipningen efter andra världskriget för det den var, nämligen segerjustis. Winston Churchill hade enligt min mening rätt i att man borde ha skippat allt flott tal om brott mot mänskligheten som ingen kände till i 1930-talets Europa (och som uppenbarligen inte kunde begås av engelska bombare i Dresden eller belgiska kolonisatörer i Kongo) och helt sonika skjutit hela det där vidriga nazistgänget. Att i efterhand avskaffa preskriptionen är egentligen ett hån mot den rättsstatlighet som man säger sig värna.