Skatteverket är enligt dess generaldirektör berett att köpa stulna uppgifter för att komma åt skatteflyktingar. Mårten Schultz skriver på sin blogg att han tycker att det direkt stötande att man är beredd att finansiera allvarlig brottslighet för att komma åt annan brottslighet. Bakgrunden till diskussionen är den tyska skatteflyktshärvan: tyska SÄPO köpte stulna uppgifter om tyska skatteflyktingar i Liechtenstein och förmedlade dessa till tyska skatteverket. Det visade sig bland annat att en av det tyska näringslivets absoluta tungviktare, postens chef Klaus Zumwinkel, hade icke-deklarerade tillgångar i Liechtenstein. 150 andra tyskar är enligt uppgift i tyska Handelsblatt under utredning och fler lär följa. Tyska skatteverket säger sig vara 200 miljoner euro på spåret, i runda slängar alltså circa 2 miljarder kronor.
Jag är inte lika säker som Mårten på att det är stötande att använda köpta bevis. Ibland kan jag tycka att ändamålen helgar medlen. I den tyska härvan handlar det om att den såkallade eliten – som flitigt ropat efter att andra skall vara sparsamma och modesta i sina krav – ser till att sko sig själv på det allmännas bekostnad. Denna grupp är så skicklig på att sopa igen sina spår att det knappt ens finns någon teoretisk möjlighet att komma åt deras brottsliga verksamhet på normal väg, i all synnerhet med tanke på den banksekretess som ännu finns i Liechtenstein (liksom i Luxemburg och Schweiz samt några andra “skatteparadis”, eller kanske snarare fristäder för brottslingar). För att tvinga tillbaka den ekonomiska toppskikten i samhället in i regellydnadens huvudfåra måste man alltså ta till ovanliga medel: i värsta fall får man köpa bevisen.
I svensk rätt har vi fri bevisföring och fri bevisvärdering. Det finns över huvud taget inga hinder mot att föra fram bevisning: i NJA 1986 s. 489 slog Högsta domstolen fast att ett blodprov som tagits i strid med den glasklara bestämmelsen i 28 kap. 13 § 2 st. rättegångsbalken ändå kunde föras fram som bevisning – domstolen skall vid bevisvärderingen ta hänsyn till att beviset kan vara belastat med tveksamhet. Om skatteverket skulle köpa bevisning mot skattebrottslingar, skulle alltså denna bevisning få framföras, men domstolen skulle behöva vara försiktig vid bevisvärderingen. Detta borde rimligtvis påverka priset som skatteverket är berett att betala för uppgifterna. (Om den möjliga vinsten för det allmänna dock uppgår till 2 miljarder kronor, kan priset ändå bli rätt högt.)
Vad gäller Mårtens argument att man genom att köpa bevis stödjer allvarlig brottslighet, kan jag förstå och respektera argumentet. Jag tycker dock att det här finns paralleller till tryckfriheten: den polis som lämnar uppgifter om en förundersökning till pressen – även när detta sker mot betalning – skyddas förvisso inte av meddelarfriheten (jfr JK:s beslut den 24 september 2003), men behandlas priviligerad i det att ärendet handläggs som ett tryckfrihetsmål, med all den omgång som detta innebär. Vi är alltså relativt toleranta mot denna typ av brottslighet: tryckfriheten står högre. Om vi nu inte har några större problem med att skydda brott mot förundersökningssekretessen genom ett särskilt domstolsförfarande kan man väl åtminstone diskutera huruvida kanske åtminstone i vissa fall skattesystemets effektivitet är viktigare än banksekretessen. Jag tror att ett principiellt ställningstagande att inköp av bevisning från en potentiell brottsling är “direkt stötande” går lite för långt: det finns mer i detta ärende än man ser vid första ögonskastet.
