Mårten Schultz tipsar på sin blogg om Maciej Zarembas artiklar igår och idag om kränkningsbegreppets tillvaro på Lärarhögskolan. Jag ser redan fram emot nästa omgång imorgon; under tiden vill jag slå ett slag för inskränkthetens juridiska irrelevans.
Inskränkthet kan vara upprörande. Man kan utan tvivel ta illa vid sig av folk som himlar med ögonen när man plockar fram något favoritdiskussionsämne (i mitt fall ofta militärhistoria) och säkert än mer när folk uttalar sig fördomsfullt om ens sexuella läggning eller ens religion (eller brist på sådan: religiösa människor visar inte sällan en häpnadsväckande intolerans inför min ateism). Men frågan är om det obehaget man måhända känner skall vara juridiskt relevant i den bemärkelsen att man skall riskera påföljder som skadestånd eller till och med straff för att vara inskränkt.
Motiveringen till att ge skadestånd för “kränkning” (begreppet har utsatts för så förintande kritik att det nog förtjänar att skrivas inom citationstecken, i alla fall emellanåt) måste vara att samhället som sådant har ett intresse av att skydda folk från obehaget att uppleva kränkningar. Jag undrar hur det blivit samhällets uppgift att ingripa när folk är dumma (i ordets ursprungliga bemärkelse, alltså bristande i intelligens eller bildning). Varje ingripande mot någon förmodad heteronormativitet på den ena sidan utgör ett ringaktande av dennes heterosexuella livsstil på den andra sidan. Varje betoning av kvinnors utsatta läge är ett förtigande av mäns utsatta läge (till exempel att män i långt högre utsträckning än kvinnor riskera att falla offer för rån och andra våldsbrott). Att skydda minoriteter innebär automatiskt att man beskär majoritetens frihet.
Det kan väl inte vara juridikens uppgift att skapa ett samhälle där ingen någonsin behöver vara upprörd. Jag själv är upprörd mest hela tiden – varför skulle jag annars blogga – men inte springer jag till polisen för det? Kanske bör konflikter mellan enskilda personer lämpligen hanteras mellan dessa personer, i vart fall så länge inte fysiskt eller psykiskt våld i mera konkret bemärkelse förekommer. Det är inte juridikens uppgift att åtgärda “kränkningar” – med lagens våld har mig veterligen ingen hittills blivit vidsynt och tolerant.
Än mera upprörande blir det när det är den som klagar som får rätten att definiera vad som utgör en “kränkning”. Med sådana smått idiotiska definitioner ger man enskilda makt över andra enskilda – bara jag definierar lämplig kränkning kan jag nog sätta dit vilken jävel som helst. Det är – eller borde åtminstone vara – en platityd att makt korrumperar: varför har vi givit minoriteter som utsatts för förtryck makten att förtrycka andra? Skall vi göra situationen bättre genom att vända på steken: “nu är det vår tur”?
Det måste finnas en rätt att vara inskränkt. Inskänkta personer skall lämpligen utsättas för sociala påtryckningar att hålla sig till vanligt folkvett. Att använda juridiken – med all dess tvångsmakt och dess angrepp mot enskilda med hela samhällsapparaten i ryggen – är fel väg att gå.
