Modigt och faktiskt riktigt

Den kritikstorm som Högsta domstolen har att vänta sig nu kommer att vara alla stormars moder. Dagens Nyheter och Svenska dagbladet rapporterar att domstolen idag avkunnat två domar med i stora delar likalydande motiveringar, i vilka två män friades från åtal för våldtäkt eftersom bevisningen i stort sett bara bestod av målägandens (offrets) berättelse utan att någon övertygande stödbevisning fanns. Från juridiskt perspektiv är dessa domar – modiga domar, får man väl säga – helt riktiga, trots de mycket tråkiga konsekvenser som kan antas följa av dem.

Konsekvenserna behöver jag inte beskriva i närmare detalj: det kommer andra att göra åt mig. Det kommer att bli svårare att få en fällande dom för våldtäkt, eftersom dessa mål i mycket stor omfattning utmärks av att det påstådda offrets ord står mot den tilltalades, och eftersom åklagare faktiskt begår tjänstefel om de väcker åtal i fall där de inte är rimligt övertygade om att de kan få en fällande dom. Med andra ord kommer vi att få se färre åtal för våldtäkt och färre fällande domar, vilket kanske från en synvinkel är att beklaga.

Från en annan synvinkel är det dock att välkomna. “Hellre må tio skyldiga gå fria, än en oskyldig bli dömd”, lyder en gammal juridisk sentens som ännu har full giltighet. Det är faktiskt – trots alla vidrigheter som begås vidhåller jag det – värre att bli dömd för ett fruktansvärt brott som man inte har begått än att se den man vet med sig vara gärningsman gå fri. Det är inte viktigare att få alla gärningsmän straffade än att säkerställa att ingen oskyldig döms: det är tvärtom, alla genusteorier och all könsmaktsordning till trots.

Den som läser Högsta domstolens domar ser att fällande domar som enbart grundas på målägandens ord inte utesluts. Det krävs dock – och det är enligt min mening absolut rimligt att kräva – att den stödbevisning som kan tas fram också bör tas fram. Det innebär i främsta rummet att polisen och åklagaren måste göra ett bättre jobb: i det ena målet fanns tydligen två knivar som skulle ha stämt överens med den beskrivna gärningen i den tilltalades lägenhet. Den ena testades och befanns inte visa spår av DNA från vare sig den tilltalade eller offret (och kan alltså inte rimligen ha använts vid gärningen), medan den andra inte ens testades. Den friande domen går på sjabbigt polisarbetes konto.

Det kan hända att det är fruktansvärt synd om målsäganden som nu får se sin plågoande gå fri, men utgångspunkten för en rättsstatlig straffrätt – låt oss aldrig glömma det – är att det är den tilltalades skuld som skall bevisas bortom allt rimligt tvivel. Finns det minsta tvivel om den tilltalades skuld skall domen vara friande. Det är bra att Högsta domstolen återigen betonar detta, eftersom vi var i färd med att glömma bort det.

Det finns dock en annan aspekt av dessa friande domar, och den är mera obehaglig. Domen ställer stora krav på offret, på dess förmåga att snabbt vända sig till polisen och att snabbt säkra bevisning om det hon påstår har hänt. Det är mycket krävt och i många fall säkerligen bortom offrets förmåga. Högsta domstolens domar riskerar att inte ge offret utrymme för att hämta sig från en personlig katastrof och förnedring och kräver en sinnesnärvaro av offret som säkert många våldtäktsoffer inte förmår uppbåda.

Det är fruktansvärt. Men vad är alternativet? Är alternativet att vi på lösa boliner eller på inte helt vattentäta grunder låser in folk för våldtäkt? Att vi förstör deras sociala liv och deras framtid? Skall vi inte vara helt förbaskat bombsäkra på vad vi gör när vi kommer med officiella uttalanden om skuld avseende sådana här brott?

Jag anser att vi bör vara det, och jag är beredd att offra individer på denna princips altare. I en situation där ingen av de tänkbara lösningarna är bra, väljer jag den lösning som för mig framstår som den minst katastrofala lösningen, nämligen att hellre låta gå fri än att fälla. Jag måste erkänna att jag gläds åt att min åsikt delas av Högsta domstolen.

Domstolen kom idag med två modiga och riktiga domar. Jag hoppas att justitieråden redan har stålsatt sig för den kritik som nu kommer att skölja över dem, och jag hoppas att våra politiker har förnuft nog att låta Högsta domstolens domar stå kvar och inte sänker beviskraven genom lagstiftning.

En våldtäktsman som går fri är en katastrof för offret. En oskyldig som låses in för en våldtäkt hon inte begått är en katastrof för samhället. Det senare förefaller mig vara en större katastrofen.

*****

Uppdatering: Idag skriver också Svenska dagbladets Claes Arvidsson – mycket kortare – samma sak som jag säger här. Det är gott att inte vara ensam (vilket för övrigt också åtskilliga av kommentatorerna här nedan visat.

Fel på båda punkter

Svenska dagbladets ledarredaktion gläds åt två “nederlag” för “EU-byråkratin” i samband med det svenska ordförandeskapets början. Dels tas den mycket hånade indelningen av grönsaker, som lett till att mycket böjda gurkor inte sålts i butikerna, bort, dels har kommissionen dragit tillbaka ett förlag om tullar på 14 procent på mobiltelefoner. Båda “nederlag” är nog förnuftiga, men Svenska dagbladet har ändå fel på båda punkterna.

För att börja med gurkorna är det överraskande att redaktionen tydligen inte kan läsa sin egen tidnings artiklar. Den talar om att ett förbud hade hävts. Det är inte sant: det som har skett är att den klassindelning av frukt som uteslutit mycket böjda gurkor slopats. Det är en skillnad: det har aldrig varit förbjudet att sälja mycket böjda gurkor, utan det som gällde vara att gurkor så att säga var kastlösa, så att de kommersiellt inte gick att sälja i vanliga butiker. Det kommer för övrigt att fortsätta vara fallet: enligt artikeln är nämligen livsmedelshandelns privata regler avseende klassificeringen ännu hårdare än EU:s tidigare regler var. Om det här skulle vara något nederlag för byråkratin, handlar det i bästa fall om en obetydlig symbolseger för de som sprider myten om den ack! så stora och klåfingriga EU-byråkratin.

När det rör sig om tullsatsen för mobiltelefoner, är denna seger mycket viktigare. Det som stör mig är att förslaget tillskrivs kommissionen. Kommissionen har knappast hittat på det förslaget självt, utan har med största sannolikhets propsats av något medlemsland. Uppgiftsfördelningen mellan kommissionen och medlemsländerna ser nämligen ut som så att kommissionen har ensamrätt att föreslå åtgärder, men att det är medlemsländerna och parlamentet som bestämmer huruvida åtgärden genomförs eller inte.

Det leder politiskt till att kommissionen normalt inte hittar på något självt, utan lyssnar på medlemsländerna. Kommissionen lägger då normalt inte något enskilt medlemslands förslag i något avseende, utan förvissar sig om att åtminstone några tunga spelare bland medlemsländerna är med på förslag. Om nämligen kommissionen jämt och ständigt skulle behöva dra tillbaka förslag, skulle den snart mista sin auktoritet. Det innebär som sagt att byråkraterna i Bryssel sällan lanserar ett förslag officiellt innan de är säkra på att det finns åtminstone något stöd för förslaget bland medlemsländerna.

Det innebär också att kommissionen, när många medlemsländer önskar någon viss åtgärd, måste välja huruvida den vill ta strid emot åtgärden (genom att underlåta föreslå den officiellt) eller vill falla till föga. Eftersom kommissionen är hänvisad till medlemsländerna för att få sina förslag genomförda, måste man stryka medlemsländerna medhårs i åtskilliga fall. För närvarande är konkurrensreglerna under hård press från åtskilliga medlemsländer (i synnerhet Frankrike) och det skulle knappast förvåna om kommissionen valde att lägga sin politiska kraft och auktoritet på att försvara dem, inte på att försvara tullsatser. Man kan knappast klandra kommissionen för att inte stå emot alla löjliga förslag som kommer från medlemsländerna, utan det är självklart att den måste välja sina strider.

Med andra ord bör man anta att bakom förslaget om höjda tullar ligger något eller några medlemsländer, och att kommissionen initialt bedömt att det finns tillräckligt med stöd från medlemsländerna för att genomföra förslaget. Man lade förslaget och när det sedan diskuterades mera konkret och officiellt, visade sig att inte tillräckligt många medlemsstater stod bakom det, varpå det drogs tillbaka. Det politiska ansvaret ligger från början till slut huvudsakligen på medlemsstaterna, inte på kommissionen.

Svenska dagbladets ledarartikel visar en ganska inskränkt hållning och främjar inte den EU-vänliga linje som tidningen annars följer. Redaktionen har helt enkelt gått på de myter som envist håller sig kvar bland befolkningen. Som sagt saknar redaktionen tydligen förmågan att ta till sig innehållet ens i sin egen tidning, än mindre i de mera tekniska detaljerna av EU:s maktfördelning.

EU är och förblir tills vidare ett projekt som drivs av medlemsländerna och som medlemsländernas politiker i huvudsak är ansvariga för (även fast medlemsstaterna ibland måste böja sig för majoriteten av andra medlemsländer, i vilket fall dock politikerna hos majoriteten – inte kommissionen – har ansvaret för åtgärden). Jag kan förstå att politikerna i tid och otid skyller alla dumheter på EU och tar åt sig äran av allt som fungerar. Att en tidning gör det, har jag mindre förståelse för.

I synnerhet när den försöker ge den svenska regeringen cred för  något som helt uppenbart skett före det att den tillträdde – ingen av de “segrar” som tidningen talar om har något direkt med det svenska ordförandeskapet att göra.

They Got A Point, You Know…

Vänsteralliansens företrädare skriver tillsammans med SEKO:s ordförande i en debattartikel i Dagens Nyheter idag att den rödgröna oppositionen i händelse av en valseger kommer att behålla SJ:s monopol. För mig framstår, som jag tidigare skrivit, knappast SJ:s monopol som någon avgörande ödesfråga. Samtidigt har författarna en poäng i det att en avreglering bara för avreglerings skull är farlig – vilket jag också skrivit för ett tag sedan i anledning av en annan debattartikel.

Även fast jag anser att författarna har en viktig poäng, är jag dock inte beredd att dela författarnas slutsats. Jag tycker av princip illa om monopolbolag: precis som i alla andra avseenden och situationer korrumperar makt, och monopolbolag har makt, alldeles oavsett vem som äger dem – de tenderar alltså till att vara korrumperade eller att över tid bli det. Det kan därför finnas ett principiellt skäl att avreglera också persontrafiken på järnvägen. Det problem avseende regleringen som författarna mycket riktigt identifierar leder inte till slutsatsen att vi måste behålla monopolet.

Författarna själva anför Storbritannien som exempel på en i princip avreglerad marknad i den bemärkelsen att alla kan få tillgång till den, men som är hårt övervakad. Bra, då är det väl den förebilden vi skall sträva efter, i synnerhet eftersom de brittiska erfarenheterna varit synnerligen dyrköpta och lösningarna på problemen där därför kan antas hålla rätt bra kvalitet. Jag förstår inte riktigt hur författarna från sin analys att regeringens förslag är dåligt (vilket det kan misstänkas vara) kan komma till att man måste behålla monopolet.

Författarna har med andra ord en mycket viktig poäng som är värd att beaktas. Även fast monopol också enligt min mening av principiella skäl måste brytas upp, måste detta ske varsamt och med god eftertanke. Det verkar inte riktigt som om regeringen i alla avseenden tänkt efter, utan den verkar upprepa samma misstag som vi gjorde redan i slutet av 1980- och i början av 1990-talet (alltså både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar), då en i princip riktig politik drev igenom med sådan hast att vi fick en fastighetskris, en kris på flygmarknaden och flera andra större och mindre kriser på köpet. Avreglera, absolut, men gör det med eftertanke.

Det kanske skulle kunna vara en förmedlande position kring vilken en rimlig majoritet kan förenas.

Export av europeiska säkerhetskrav

Det har visat sig att flygplanet som störtade mellan Jemen och Komorerna hade flygförbud i EU. Eftersom ett flygförbud inom EU dock bara gäller just inom EU, fortsatte planet att flyga utanför EU. Nu kräver EU:s trafikkommissionär Antonio Tajani att en global svarta lista tas fram på vilken förtecknas flygbolag som inte uppfyller säkerhetskraven (Dagens Nyheter är mest utförlig, men även Svenska dagbladet rapporterar). Frågan är dels huruvida man över huvud taget lyckas med något sådant, dels vad en sådan svarta lista skulle innebära.

Trafiksäkerhetsbestämmelser är till stor del internationella. Problemet är dock att det är hemlandets myndighet som kontrollerar att bestämmelserna följs. I luft- och sjötrafiken innebär det att det är flagglandets myndigheter som kontrollerar att luft- och sjöfartyg uppfyller de internationella kraven. Eftersom många flygplan och sjöfartyg är registrerade i länder i tredje världen, innebär detta att kontrollen av säkerheten till sjöss och i luften är överlämnad till myndigheter i tredje världen.

Den som nu förväntar sig något halvxenofobiskt resonemang om kulturer, tror fel. Jag tror absolut att även tredje världens tjänstemän har ett intresse av att luft- och sjöfartyg skall vara säkra. Problemet är ekonomiskt och utbildningmässigt. I länder med få ingenjörer och utan pengar, där en stor del av befolkningen lever på eller under fattigdomsgränsen, är det illusoriskt att tro att några större resurser kan läggas ned på att kontrollera trafiksäkerhet. De resurser som finns lägger fattiga stater läggs bättre på att kontrollera skatteuppbörd och att utveckla utbildningsväsendet än på att flygplan och båtar skall vara säkra. När en fattig stat (såsom Panama eller Liberia) dessutom gjort en affärsidé av att erbjuda främmande rederier förmånliga skatteregler, blir problemet så stort att man i princip kan glömma säkerhetskontrollerna.

Inom sjörätten talar man därför om möjligheten att införa en “port state principle”, alltså principen att säkerheten kontrolleras av destinationsstaten för fartyget, inte av fartygets hemland. Problemet med det är dock att flaggan för ett fartyg (även ett luftfartyg) är som passet för en person: sjö- eller luftfartyget står huvudsakligen under hemlandets kontroll och ansvar, och det är en känslig statssuveränitetsfråga att låta länder i den rika världen (dit fartygen i praktiken ofta är destinerade) fullgöra en myndighetskontroll som avser “personer” som tillhör tredje världen, i synnerhet om det skulle innebära att fartyget inte längre får flyga någonstans över huvud taget. Det som kan tolereras är att vi i den rika världen får bestämma vem som får komma till oss, men när vi vill bestämma vem som får röra sig mellan Jemen och Komorerna är dessa stater av förståeliga anledningar känsliga. Jag tror alltså inte att EU:s förslag (framhastat som det är, till yttermera visso) kommer att kunna genomdrivas politiskt, annat än möjligen inom den rika världen.

Även om förslaget skulle kunna genomdrivas, är frågan vad det skulle leda till. Om flygbolag svartlistas, innebär det för de samvetslösa bolag som flyger sådana plan som det nyss störtade endast att de pro forma måste omstrukturera sin verksamhet med jämna mellanrum: måla en ny logga på flygplanet och registrera ett nytt ägarbolag, så är problemet löst till dess myndigheterna kommer på dig igen.

Skall man internationellt registrera flygplan, blir det återigen en fråga om förtroende. Tror någon att vi kommer att lita på jemenitiska myndigheter om de skulle döma ut ett SAS-plan? Med tanke på hur känslig en stor del av den svenska befolkningen är redan när EU-stater har åsikter om det vi håller på med, är det föga troligt. Kommer Jemen att lita på våra myndigheter när de säger att ett flygplan inte är luftvärdigt? Kanske i några fall, men inte när det dessutom finns andra politiska dispyter mellan Jemen och EU och ett flygförbud i Jemen skulle uppfattas om politiskt motiverat.

Det som hänt är en tragedi, men vi måste sluta tro att vår modell av myndigheter som kontrollerar allt från barns tillväxttakt till hur det ser ut på våra fabriksgolv är ekonomiskt möjlig i länder som inte är lika rika som vi. Vi måste också fundera på vilken inställning till statssuveräniteten vi i slutändan har: är det vår modell som gäller – för att det är den mest “moderna”, vad det nu skall betyda – innebär det att vi begränsar andra staters suveränitet, i synnerhet om vi nu skulle använda vår ekonomiska makt för att genomdriva den föreslagna globala listan. Använder vi vår makt på den punkten, får det dock vara slutgnällt när exempelvis USA använder sin makt för att tillförsäkra amerikanska medborgare sin försörjning med råolja – makt(miss)bruk som makt(miss)bruk, det finns ingen skillnad mellan de två sätten att utnyttja vår betydelse i världen.

Allt går inte att ställa till rätta med regleringar och lagstiftning. Ibland suger livet bara. Det är tråkigt och i vissa situationer – som den nu – hemskt, men så är det.

Buy a hard hat.

“Rättvisa” regleringssystem är alltid krångliga

Fastighetsskatten är ännu en gång på tapeten. Den rödgröna oppositionen presenterade igår sitt förslag till en reform av fastighetsskatten (se Dagens Nyheter och Svenska dagbladet). Förslaget verkar krångligt (vilket också Dagens Nyheters ledarsida påpekar) och ger anledning att fundera på hur man utformar ett “rättvist” skattesystem.

Ett skattesystem har i många fall två funktioner. Dels skall skatterna finansiera staten och dess verksamhet, dels används skattesystemet som styrmedel för att slussa ekonomisk verksamhet till områden som upplevs som önskvärda. För att det här skall funka – båda funktionerna uppfyllas – krävs att systemet upplevs som något så när rättvist i den bemärkelsen att lika fall behandlas lika och att den som har mycket bidrar med mycket, medan den som har lite inte behöver bidra med samma summa. När man lägger ihop de två funktionerna och det övergripande kravet på skattesystemets utformning, blir det hela väldigt komplext: skatter måste vara pålitliga inkomstkällor som skall främja verksamhet som upplevs som nyttig, samtidigt som de som känner sig orättvist behandlade inte får bli så många att skattefusket breder ut sig och äventyrar skatternas förmåga att fullgöra sina grundläggande uppgifter.

Som om det inte var illa nog är dessutom våra uppfattningar om vad som är rättvist eller ej divergenta, vilket innebär att olika grupper i samhället upplever olika saker som rättvisa. För politiker – som, för att kunna få den makt de behöver för att förändra samhället i den önskade riktningen, måste leverera till sina väljargrupper – innebär det en enorm frestelse att göra systemet så komplext att det i slutändan inte längre går att förstå – vilket i sin tur blir ett problem för skatternas legitimitet.

Det här problemet gäller inte bara för skattesystemet, utan för alla system genom vilka staten försöker att reglera medborgarnas verksamhet. Alla regelsystem måste börja med en huvudregel, som till exempel att innehav av fastigheter tyder på sådant välstånd och innebär en sådan vinst i form av undsluppna hyresbetalningar att det skall beskattas. Bra, en måhända rättvis huvudregel.

Genast börjar dock undantagen tränga sig på. Den som ärvt sin fastighet kanske inte har så mycket pengar som den som nyligen köpt sin fastighet för dyra pengar. Fastighetsinnehavet är i sig en tillgång, eftersom fastigheten kan belånas och i värsta fall säljas, men förmågan att bära en stor skatt varierar. En annan variation än arv kan vara att fastighetsinnehavaren är pensionär och har små regelbundna inkomster. Alltså skapar man ett undantag: låt pensionärerna och andra med små inkomster slippa skatt.

Med undantaget riskerar i sin tur att bli konstigt. Vad händer om fastigheten formellt skrivs i någons namn som har små inkomster, men som stadigvarande sammanbor med någon med stora inkomster? Nå, det är väl inte värre än att man skapar ett undantag från undantaget. Dessutom kanske även de som har mycket pengar inte kan förväntas betala hur mycket som helst för sitt fastighetsinnehav: det skulle riskera att göra fastighetsinnehav så oattraktivt att man tar kål på fastighetsmarknaden. Alltså skapar vi dessutom ett tak för hur mycket skatt man behöver betala. Sedan är marknadsvärden alltför rörliga för att utgöra ett bra underlag för skatten, alltså måste vi ta till något annat: då får vi väl skapa ett system med taxeringsvärden…

Så här kan man fortsätta i oändlighet. Om olika politiska partier får hålla på tillräckligt länge, skapar man system som i slutändan är helt oöverskådliga. Det är en tendens som man ser i alla regleringssystem av någon vikt: det börjar med en förnuftig huvudregel som sedan visar sig vara för omfattande, så att undantag behövs, som i sin tur visar sig vara svåra att avgränsa exakt, så att undantag från undantagen behövs, etc. in absurdum.

Sådana system har dessutom den svagheten att de är svåra att administrera. Förvaltningen måste ju hålla koll på att huvudreglerna och alla undantag och kontra-undantag tillämpas korrekt, så att staten får det som staten skall ha. Ju mera komplext systemet är, desto fler administratörer behövs. Dessa administratörer måste avlönas, vilket innebär att uppbörden eller inkomsterna från systemen minskar (alternativt regleringen i sig helt enkelt blir väldigt dyr), så att man i slutändan kommer till en punkt där det blir ekonomiskt vansinne att ha regleringssystemet.

Enligt min mening finns två sätt att komma till rätta med de här problemen. Det ena sättet är det enklaste: man skapar ett simpelt system och accepterar att det ibland slår snett och blir konstigt, eftersom man ändå aldrig kommer att få ihop ett system som gör alla glada. Den lösningen innebär en stor pedagogisk uppgift för politiken och innebär dessutom att politiker avstår från att leverera till sina väljargrupper. Alltså är den lösningen orealistisk.

Den andra lösningen är att man bygger in tillfällen för översyn med jämna mellanrum. Man skulle ju kunna tänka sig ett slag rullande system, där det vart (säg) tionde år äger rum en generell överyn då hela systemet skall göras om. Bygger man in någon form av kvalificerad majoritetskrav, kan man dessutom säkerställa att de flesta politiska aktörerna får vara med och bestämma hur grundreglerna skall se ut. Under de tio åren finns frihet att mixtra med systemet. Med andra ord accepterar man systemets över tid sjunkande kvalitet, men reagerar på detta genom att redan vid systemets sjösättning komma överens om tidpunkten då det skall göras om från grunden. Den lösningen är kanske inte heller så där vansinnigt realistisk (och dessutom tekniskt svår: vad gör man om parterna vid översynen inte kan komma överens), men jag tycker ändå att det finns en viss attraktion i den.

Den viktiga poängen för mig här är dock att det rättvisan i ett regleringssystem och dess komplexitet är kommunicerande rör: enkla system är grovkorniga, komplexa (och måhända rättvisa) system är svåra att administrera. Vi kan inte inbilla oss att vi kan få ett enkelt system som dessutom är rättvist i de flesta fallen. Det skulle kanske kunna vara ett budskap som politikerna och vi alla andra bör ta till oss.

Vad gäller fastighetsskatten i allmänhet, hörde jag för övrigt i mitten av 1990-talet ett förslag som jag inte riktigt förstår varför det inte diskuterats mera. Förslaget gick ut på att fastighetsskatten skulle beräknas på den senaste förvärvssumman, utan hänsyn till inflation. Det innebär att den som nyligen köpt sin fastighet betalar mycket (eftersom hon visat att hon har stålar), medan den som ärvt sin fastighet inte betalar något eller inte betalar lika mycket. Förvärvssumman skulle enkelt kunna skrivas in i fastighetsregistret i samband med lagfartsregistreringen.

Det låter väl enkelt och hyfsat rättvist?

Att begränsa bankers storlek: lättare sagt än gjort

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly krävde igår i Almedalen att bankers storlek skall begränsas (Svenska dagbladet och Dagens Nyheter rapporterar): hans motivering var att det inte kan gå an att banker som är för stora för att man med gott samvete och utan risk för ekonomin i sin helhet kan låta dem gå i konkurs i praktiken tar hand om vinsterna när det går bra och låter skattebetalaren stå för förlusterna när det går dåligt. Sedan lade han också till en harang om statligt ägande i banker. Den förra idén tycker jag är mycket mera intressant än den senare, men jag skall börja med att kort kommentera statligt ägande i banker innan jag går vidare till den huvudsakliga poängen.

Statligt ägande – inte bara i banker – är en principiell fråga av stor vikt. Ett statligt ägande kan bara ha ett syfte, nämligen att bredda ett företags beslut till att avse annat än bara ekonomiska aspekter av dess verksamhet. Det handlar alltså egentligen inte om ekonomi när man förespråkar statligt ägande, utan det handlar just om att komma ifrån det ekonomiska tänkandet.

Genom en sådan breddning åstadkommer man att ett företag, istället för att bedöma sitt eget bästa (vilket ligger i det ekonomiska systemet) också beaktar andras bästa. Det kan man ha olika uppfattningar om, men enligt min mening är det inte lämpligt att blanda kriterierna för ett beslut om man inte absolut måste. Det är svårt att hitta någon bra kompromiss mellan lönsamhet (så att företaget inte kostar pengar istället för att generera dem), arbetstillfällen, miljön och allsköns andra uppgifter. Man riskerar – och erfarenheten visar enligt min mening att risken materialiseras i nästan alla fall – att inte sköta någon av uppgifterna bra, eftersom man alltid måste ta hänsyn också till andra uppgifter. Då är det bättre med en renodling, och ett företag bör enligt min mening ha till enda uppgift att vara lönsamt. Alla andra önskemål får politiken uppfylla genom reglering av företagens verksamhet istället för direkt ägande.

Det är också så att den politiska processen med nödvändighet är långsam, eftersom alla intresserade grupper måste få komma till tals. Ekonomin är dock inte långsam, utan tvärtom snabbrörlig. Den politiska processen kan alltså inte genomföras på rätt sätt inom ekonomin, vilket vid statligt ägande innebär att den politiska processen riskerar att bli halvdan, samtidigt som det statligt ägda företaget riskerar att bli en föga snabbfotad supertanker. Ingen – varken ekonomin eller politiken – mår bra av denna sammanblandning.

Idén att ha ett stort statligt ägande av bankerna ger jag alltså inget för. Däremot tycker jag att idén att begränsa bankers storlek är bra. Ohly försöker förvisso sälja sin idé som någon form av socialism, men blotta faktum att han har chefen för Bank of England på sin sida (se The Economist‘s artikel om regleringsstriden i England) indikerar att man inte behöver vara socialist för att dela Ohlys åsikt.

Frågan är bara hur man skall göra det. Vad exakt är en stor bank? Är det inlåningen som gör en bank stor? Frågan är i då fall om man skall prata om inlåning från deponenter eller från finansmarknaderna: är det avgörande att banken har många kunder som inte längre har något verkligt alternativ, eller är det avgörande att banken har en stor inlåningspost – av vilket slag som helst – i sin balansräkning? Om det är det senare: var sätter man gränsen? Hur stor får inlåningen vara?

En annan tanke skulle kunna vara att övervaka bankernas riskexponering, så att en bank inte får ta alltför stora risker. Right, men vad betyder det? Det var inte särskilt många som insåg att de värdepapper som nu inte längre går att sälja var riskfyllda, utan tvärtom ändrades reglerna för bankerna så att dessa papper fick ingå i kapitaltäckningskravet (alltså i beräkningen av hur mycket kapital en bank måste hålla i förhållande till sina skulder).  Det grundläggande problemet här är att det är svårt att inse att något är farligt innan något har hänt. När något har hänt, är det dock för sent.

Jag tilltalas alltså principiellt av att begränsa bankernas storlek. Jag anser det vara en skandal att banker som i åratal delat ut feta bonusar till sina anställda och feta utdelningar till sina aktieägare nu visar sig vara så viktiga för systemet i sin helhet att vi helt enkelt inte har råd att låta dem gå i konkurs. Konkurser är en viktig del av det kapitalistiska systemet, eftersom utan den förstörelse av icke-livskraftiga företag vi inte kan få fram vilka affärsidéer som bär sig.  (Min uppskattade kommentator Anaïs får förlåta, men jag ser faktiskt det kapitalistiska systemet i stor parallell med det evolutionära biologiska systemet: det företag som är bäst anpassat till sin omgivning förökar sig, det som inte – längre – är rätt för sin omgivning dör.) När banker inte längre kan gå i konkurs, är de inte längre del av det kapitalistiska systemet, och då är något mycket grundläggande fel på finansmarknaden.

När vi begränsar bankers storlek, måste vi dock vara tydliga. Vi måste kunna definiera exakt var gränsen går för när en bank blir för stor, och vi måste noggrant definiera vilket korsvist ägande mellan banker som skall vara tillåtet: det hjälper inget att begränsa individuella bankers storlek om sedan de mindre bankerna är så tätt ihopvävda att vi – istället för att rädda enskilda jättar med skattebetalarens medel – får rädda hela nätverk av banker.

Denna gräns förefaller mig vara svår, mycket svår att dra på något rationellt och icke-godtyckligt sätt. Jag vill inte utesluta att det går, men innan jag verkligen hejar på Ohly och Bank of Englands ordförande, vill jag veta exakt hur de tänker sig att genomföra en sådan reform. Det innebär också att jag varnar för att genomföra en reform av det här slaget snabbt: vi måste ha grundligt på fötter, vilket i sin tur innebär att vi måste fundera noggrant och länge.

I slutändan tror jag dock på idén. Den begränsning i äganderätten som ligger i idén är jag absolut beredd att acceptera. Här dyker det dock upp ytterligare ett problem: det är en sak att förbjuda nya banker att växa över en viss gräns, det är en helt annan att bryta upp befintliga banker i mindre enheter. I det senare avseendet hamnar vi i konflikt med det implicita löfte som bankerna och deras ägare historiskt fått att få bli hur framgångsrika som helst.

Man kanske kan koppla ett uppbrytande av bankerna till att bankerna måste restrukturera sig om de i framtiden vill genomföra omorganisationer, men det riskerar att låsa in bankerna i dagens organisationsform. Hur vi skall lösa konflikten med äganderätten avseende de banker som redan idag är för stora för vårt gemensamma bästa, vet jag faktiskt inte, och även här vill jag ser konkreta förslag innan jag hejar på de som föreslår reformen.

Det är lätt att få en bra principidé, men det är svårt att genomföra idéerna på ett bra sätt. Djävulen bor i det här avseendet inte bara i detaljerna, utan också i de principiella krockarna med andra mycket viktiga värden.

Låt er alltså inte förföras av tilltalande ord, utan fråga efter på vilket sätt de skall översättas i handling.

Hovrättens dom i jävsfrågan

Hovrätten har nu kommit med sin bedömning av jävsfrågan i Pirate Bay-målet, och tyvärr har den stannat vid att domaren Tomas Norström inte anses vara jävig (se Svenska dagbladet och Dagens Nyheter). Jag har tidigare tagit ställning, och hovrättens dom förändrar inte min åsikt: jag anser fortsatt att Tomas Norström varit jävig, och det på grund av sitt medlemskap i SFIR. Jag har aldrig haft problem med hans medlemskap i SFU eller hans uppdrag som skiljeman i immaterialrättsliga sammanhang. Den för mig mest intressanta frågan är därför förstås varför hovrätten – som också anser att Norströms medlemskap i SFIR är den tyngst vägande punkten – inte anser detta medlemskap vara jävsgrundande.

Det kan vara värt att påminna om att det som är frågan i Pirate Bay-målet är huruvida det finns någon omständighet som är ägnat att rubba tilltron till domarens opartiskhet. Frågan är alltså inte huruvida domaren varit opartisk, utan frågan är huruvida omständigheterna skulle få en objektiv bedömare att undra om domaren verkligen kan vara ojävig. Tröskeln är alltså relativt låg, samtidigt som det förstås inte kan få vara alltför enkelt att få bort en domare från ett mål bara för att en av parterna vill förhala processen. Tröskeln är alltså låg och ändå hög.

Det måste också hållas i minnet att det inte räcker för jäv att en domare givit uttryck för en uppfattning i en viss rättsfråga. Anledningen till det är att annars ingen domare skulle få döma två gånger i samma typ av mål, vilket skulle innebära att vi snabbt skulle göra slut på de tillgängliga domarna. En domare måste alltså få ge en uppfattning om rättsfrågor utan att detta automatiskt leder till att hon är jävig.

Samtidigt är SFIR inte bara någon organisation som ger uppfattning åt någon viss rättsfråga, utan är en lobbyorganisation som arbetar för att det upphovsrättsliga skyddet skall stärkas. I detta stärkande av upphovsrätten är Pirate Bay-målet en del. Här rör det sig alltså inte om bedömningen av någon knivig rättsteknisk fråga som är problemet, utan det rör sig om en rättspolitisk uppfattning, en uppfattning om hur rätten skall förändras eller bevaras. Denna rättspolitiska uppfattning leder lätt till att man blir tondöv för andras rättspolitiska och därigenom också rättstekniska uppfattningar, och det är här skon klämmer i jävsfrågan.

Hovrätten tar först upp SFI:s remissvar från 2001 angående genomförande av EG:s e-handelsdirektiv och konstaterar att Norström inte varit aktivt delaktig i utformningen av remissvaret och att man inte kan tillskriva varje medlem i en förening samma åsikt som den som kommer fram i en isolerad skrivelse. Jag är inte riktigt med på hovrättens bedömning här, men måste acceptera att man kan argumentera på det sätt den gör.

En remisskrivelse kan antas utformas i enlighet åtminstone med majoriteten av medlemmarnas åsikt. Även fast det förvisso inte föreligger någon automatik mellan ett medlemskap i en förening och vissa bestämda åsikter, kan enligt min mening en objektiv bedömare undra huruvida en domare som var medlem i föreningen då remissvaret utformades och som sedermera blev styrelseledamot inte redan tagit ställning i sådan grad att hon inte kan anses vara tillräckligt opartisk för att i svåra gränsdragningsfrågor ge båda sidorna om frågan samma chans. Samtidigt måste jag erkänna att det ligger en del i hovrättens argumentation, och här är jag beredd att acceptera att förnuftiga människor kan komma fram till olika slutsatser.

Det som är mera problematiskt för mig är frågan huruvida SFIR har något intresse av målets utgång. Denna fråga besvarar hovrätten nekande, och här tycker jag nog att hovrätten gjort det olovligt enkelt för sig. Rätten argumenterar att:

Även om SFIR får uppfattas som en förening som i första hand ser till rättighetshavares intressen och rättigheter, har det inte framkommit några konkreta omständigheter som tyder på att SFIR har ett särskilt intresse av utgången i just detta mål eller att SFIR engagerat sig i de frågor som ska prövas i målet. Det allmänna intresse som SFIR kan tänkas ha av att motverka intrång i immateriella rättigheter
ligger väl i linje med vad som följer av grundlag (2 kap. 19 § regeringsformen) och i övrigt av svensk lag på området. Detta intresse är i sig inte sådant att det för Tomas Norströms del grundar jäv i målet på grund av att han sitter i föreningens styrelse.

Det håller jag inte med om.

SFIR hade och har på grund av målets enorma publicitet och dess karaktär av första stora mål på svensk mark där medhjälpsansvaret aktualiseras på just detta sätt ett mycket starkt principiellt intresse av utgången: utgången i målet kommer att påverka SFIR:s framtida lobbyarbete. SFIR må inte ha haft något direkt ekonomiskt intresse i målet i den meningen att föreningen skulle få någon del av skadeståndet, men dess lobbyarbete påverkas direkt och mycket starkt. Går målet rättighetsinnehavarnas väg, kan SFIR bedriva lobbyarbete under hänvisning till att domstolarna håller med om föreningens bedömning av rättsliga frågor, vilket utan tvekan är ett tungt vägande auktoritetsargument. Går målet de tilltalades väg, måste SFIR i konsekvensens namn lobba för ännu mer ensidig lagstiftning, vilket i ljuset av Piratpartiets framgångar på senare tid är politiskt mycket svårt. Visst hade och har SFIR ett direkt intresse av målets utgång, och visst kan det få en objektiv bedömare att undra om en styrelseledamot i föreningen verkligen kan vara opartisk i ett så viktigt mål.

Vi får se hur det här går vidare: det finns all anledning att driva den här frågan vidare och jag hoppas att de tilltalade i målet har modet och orken att kämpa upp till högsta instans. Det svenska rättsväsendet verkar för närvarande – vilket är både bra och dåligt -vara ganska oåtkomligt för de bredare implikationerna av sin verksamhet. Frågan är om alla instanser är det, eller om den högsta instansen kan komma med en mera nyanserad dom eller – vilket jag skulle föredra – med en annan bedömning av jävsfrågan. Det viktiga är inte bara att rätt skipas, utan att allmänheten också kan se att rätt skipas och att den skipas opartisk och utan skuggan av tvivel över rättens neutralitet.

“Än är Polen ej förlorat”, sjunger polackerna i sin nationalsång. Än är heller inte de tilltalades kamp för en domare som de inte behöver anse vara jävig förlorad.

Originellt och intressant: men verksamt?

Inte tog det länge till dess jag gör en paus i bloggpausen: gårdagens nyhet i Dagens Nyheter om att musikbranschen varnas för sina varningsbrev är för lockande att kommentera. Enligt artikeln slår en Internetleverantör nu bakut mot musikbranschens brev med krav att stänga ner vissa sajter. Argumentet som Internetleverantörens advokat anför hade jag inte hört om tidigare: varningsbreven påstås strida mot marknadsföringslagen. Med andra ord påstås musikbranschen i sitt aggressiva försvar av upphovsrätten begå brott mot marknadsföringslagen. Det är ett originellt upplägg och mycket intressant som en juridisk idé. Jag undrar dock om varningsskottet kommer att vara verksamt ens om Internetleverantören skulle få rätt av Marknadsdomstolen.

Marknadsdomstolen kan enligt 23 § marknadsföringslagen förelägga en näringsidkare som håller på med otillbörlig marknadsföring att upphöra med den. Marknadsdomstolen kan vidare enligt 29 § i samma lag ålägga en näringsidkare att betala en marknadsstörningsavgift. Det förra är lite lättare än det senare, och av artikeln i Dagens Nyheter att döma handlar det i det här fallet om att Internetleverantören vill få Marknadsdomstolen att få musikbranschens samarbetsorgan Ifpi att upphöra med sina aggressiva varningsbrev. Någon marknadsstörningsavgift verkar inte vara aktuell.

Ett föreläggande enligt 23 § marknadsföringslagen om att upphöra med en viss form av marknadsföring (vilket varningsbreven är) skall enligt 26 § samma lag förenas med vite om inte särskilda skäl gör detta obehövligt. Vite är en straffavgift (men utgör ingen bot, då böter endast utgår för brott mot strafflag, vilket marknadsföringslagen inte är) och tillfaller staten. I det här fallet skulle det handla om ett såkallat negativt vite, det vill säga om att Ifpi åläggs att inte göra något (skicka aggressiva varningsbrev) med hot om att betala ett vite för varje brott mot förbudet. Vitet bestäms med hänsyn till den förpliktades ekonomi, vilket torde innebära att det – om Internetleverantören får framgång – skulle röra sig om ganska stora belopp. Att det skulle vara obehövligt att ålägga vite, är inte särskilt troligt. Skulle vitet utdömas, tillfaller det som sagt staten, så att Internetleverantören inte har någon ekonomisk vinning av vitesföreläggandet.

Ok: förutsätt då att Internetleverantören verkligen går till Marknadsdomstolen och faktiskt vinner, det vill säga att Ifpi förbjuds att använda sig av de aggressiva formuleringarna som hela upphovsrättsbranschen tycks använda. Detta är nog faktiskt rätt så troligt, med tanke på att brevskrivarna närmast kommer med påståenden om brott som ännu inte har prövats i domstol och dessutom lyckas få in ett illa fördolt hot om fängelse. Seger på hela linjen för Internetleverantören alltså, förutsätter vi.

Än sen då? Ta följande formulering i det brev som Dagens Nyheter citerar:

Vi har uppmärksammat att ni, genom verksamheten med XXX på motsvarande sätt medverkar till intrång i upphovsrätten till ett flertal verk vars rättigheter tillkommer våra huvudmän.

Ni anmodas härmed att omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra de pågående intrången.

Nu kan vi försöka att tona ner det:

Vi har uppmärksammat att ni, genom verksamheten med XXX, möjligtvis kan anses på motsvarande sätt medverka till intrång i upphovsrätten till ett flertal verk vars rättigheter tillkommer våra huvudmän.

Ni anmodas därför härmed att omgående vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att sådana intrång inte framdeles förekommer.

Kommer det att bli någon större skillnad i mottagarens reaktion? Jag tror knappast det. Hotet i sig kvarstår: här finns någon med djupa fickor som säger sig ha anledning att anse att hennes upphovsrätt kränks, och som uppmanar mottagaren att säkerställa att så inte sker. För ordnings – och, faktiskt, också för justehetens – skull kommer även ett hövligare formulerat brev att behöva innehålla en upplysning om att brevets avsändare förbehåller sig rätten att vidta rättsliga åtgärder (här kan det vara bra att uppmärksamma att den i artikeln omtalade Internetleverantören faktiskt gör just detta också – upplyser om att man förbehåller sig rätten att vidta rättsliga åtgärder).

Skrämselhickan hos mottagaren kommer att bli lika svår även med nedtonade brev. Faktum är att det här föreligger en latent eller åtminstone potentiell konflikt, och att det är svårt eller omöjligt att upplysa någon att man är sur på henne (eller möjligtvis kommer att bli sur på henne) utan att brevet känns obehagligt för mottagaren. Även fast jag tycker att Ifpis (eller åtminstone Antipiratbyråns) brev är onödigt aggressivt formulerade, har jag rätt svårt att förstå vilken nytta en av Marknadsdomstolen påbjuden snällhet skall ha.

Det viktigaste här är kanske den eventuella moraliska segern som Internetleverantören kan vinna genom att få framgång i domstol. Det skulle vara ett varningsskott över fören på Ifpi och motsvarande organisationer att – även fast de har lagstiftarens rätt så naiva och förbehållslösa stöd – det ändå inte är fritt fram att bete sig hur som helst. Det skulle kunna vara en välbehövlig dämpning av en bransch som fått hybris.

I sak ändrar även en fällande dom i Marknadsdomstolen dock knappast något över huvud taget.

Bloggpaus

Personliga åtaganden kommer den närmaste framtiden att förhindra att jag bloggar stadigt. Något inlägg kanske jag får till, men bloggandet återupptas med regelbundenhet först mot mitten av augusti 2009 igen.

En nationell initiationsrit?

Göran Rosenberg föreslår idag i en kolumn i Dagens Nyheter att det bör införas en allmänn samhällstjänst (som ersättning för den snart avskaffade allmänna värnplikten, ser avsikten ut att vara, och för alla, kvinnor som män). Det omedelbara syftet med en sådan tjänst skulle vara att fostra unga människor in i det samhälle “de ytterst delar med varandra” och att sammansvetsa nationen. Det ultimära syftet är att stärka den samhörighet mellan medborgarna som måhända krävs för att demokratin skall fungera. En välkommen bieffekt är enligt Rosenberg att en sådan tjänst skulle “stärka samhällets förmåga att fullgöra sina åtaganden”.

Jag har själv en gång tyckt som Rosenberg och har därför förståelse för hans åsikt och för den bekymrade panna i djupa veck som ligger bakom artikeln. Icke desto mindre är jag emot en allmän samhällstjänst.

Min första invändning är totalt icke-juridisk, utan snarare påverkad av mitt intresse för historia. Nationer är inget som är naturligt, utan nationsbygget har med vapen i hand fått genomdrivas mot befolkningens vilja och intressen. Med början i Dackefejden och andra medeltida uppror som vände sig mot statens alltmer ökande kontroll av regionala förehavanden har centralmakten fått brutalt sätta sig över den klanstruktur som utgör regionala identiteter. Vi har onekligen vunnit en del på detta, då vi genom denna centrala kontrollmakt har möjlighet att värna svaga och att garantera någon form av något så när enhetliga levnadsförhållanden över hela landet. Icke desto mindre är nationen en konstgjord produkt, och jag är inte säker på att vi bör med tvångsåtgärder hålla liv i denna skapelse. Om vi tycker att vi måste bygga nationer, anser jag nog snarare att det i så fall bör ske på åtminstone europeisk nivå, att alltså ungdomar från olika länder och kulturer bör tvingas att ge en del av sitt liv till gemensamt arbete i samhällets tjänst. Att fortsätta bygga på nationen Sverige upplever jag som ett försök att cementera en struktur som i dagens värld stjälper, snarare än hjälper. Men som sagt är denna invändning icke-juridisk.

Mina juridiska invändingar är två. Dels är obligatorisk samhällstjänst för att stärka samhällets förmåga att uppfylla sina åtaganden inget annat än dagsverken. Det är en form av skatteuttag utöver de pengar som alla betalar på sina inkomster. En sådan samhällstjänst kan fullt jämföras med ett system där en arrendator inte bara betalar pengar för sitt arrende, utan också därutöver fullgör arbete på jordägarens mark. I arrende- och andra förhållanden kan åtminstone dagsverken kombineras med sänkt avgift, men utgångspunkten i Rosenbergs resonemang tycks ju vara att samhällstjänsten skal utgöra en förstärkning av de samhälleliga tjänster som vi redan betalar skatt för, så att samhällstjänsten läggs ovanpå skatterna. Samhällstjänst utgör i det perspektivet en form av tvångsarbete. Jag kan inte tycka att staten/det allmänna/samhället har rätt att av medborgarna kräva sådan tjänstgöring.

Detta leder till den andra invändningen. Samhällstjänst som tvångsarbete kommer att negativt påverka dem som försöker att förvärvsarbete på samma områden där det finns samhällstjänstgörande ungdomar (gissningsvis undersköterskor, renhållningsarbetare och andra relativt lågkvalificerade jobb). Samhällstjänst skulle alltså vara ett tvångsarbete som menligt påverkar en del av arbetsmarknaden. Samhällstjänst skulle med andra ord innebära ett ingrepp i arbetsmarknadspolitiken och därför också i arbetsmarknadsparternas frihet att själva gestalta arbetsmarknaden. Eftersom jag i grunden är mycket positiv till att låta arbetsmarknaden regleras genom kollektivavtal och inte lagstiftning, är jag skeptisk mot samhällstjänst.

Rosenberg gör förvisso förbehåll för att detaljerna i en eventuell samhällstjänst måste utredas. Eftersom jag dock inte delar hans utgångspunkt – värnandet om den nationella samhörighetskänslan – tenderar jag till att se de juridiska problemen, och jag har svårt att se hur dessa problem skall lösas. Det problem som är tyngst är problemet att samhällstjänst innebär tvångsarbete. Sådant tvångsarbete kan jag acceptera som ett straff (även fast jag också i det avseendet tycker att det är lite obehagligt), men jag kan inte acceptera det som led i ett nationsbygge.

Om vår samhörighetskänsla är beroende av tvång, om vi inte frivilligt förmår att välja samhörighet till den grupp av människor som vi delar en politisk organisation med, är den mycket mera grundläggande frågan huruvida vi över huvud taget skall ha den politiska organisation som vi har idag. Att framtvinga kulturell samhörighet med juridiska tvångsmedel slår mig som en upprepning i annan tappning av kungarnas sammansvetsande av sina länder med blod och järn.

Och det känns knappast som någon framtidsmodell.