Obekvämt, men tyvärr ändå realistiskt

Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) har kommit med en rapport som påstår att bensinpriset måste höjas till c:a 28 kronor litern för att vi skall komma tillrätta med ökade utsläpp från transportsektorn, skriver Dagens Nyheter. Det är klart att detta lett till upprörda reaktioner: Lasse Swärd skriver (också i Dagens Nyheter) att SIKA bör “ta tillbaka” rapporten (som om man skulle kunna göra ord som en gång skrivits och lästs ogjorda), eftersom den skjuter på fel mål, nämligen bensin- inte dieselpriset. Motormännens riksförbund, som den intresseorganisation förbundet är, är - rätt förutsägbart - också upprört, skriver DN.

Kritiken har en viktig poäng, men jag tror tyvärr ändå att den inte riktigt håller. Det stora problemet med utsläppen, nämligen ökningen, står transportsektorn för, vilket är en funktion av dels globaliseringen (vi skeppar runt mer och mer gods i världen), dels den ekonomiska tillväxten (det finns inget vi köper som inte måste på något sätt transporteras, och även arbetstagare måste transporteras). Problemet är alltså, precis som Swärd skriver, dieselpriset, inte bensinpriset.

Problemet med att åtgärda dieselpriset är att man, när man gör transporterna dyrare, hämmar den ekonomiska tillväxten i hela världen, vilket självfallet slår mot oss själva som exportnation, men också mot tredje världens länder, där mycket av det gods produceras som vi numera köper. Det står alltså arbetstillfällen på spel, inte bara hos oss, utan även och kanske i synnerhet i tredje världen. Det är knappast ett trevligt scenario att i miljöskyddssyfte beröva fattiga människor deras inkomst.

Även bensinpriset har sina problem. Jag bor i Skövde, och även fast Skövde (om man bor i centralorten) har en helt ok lokaltrafik och även fast det mesta går att sköta med cykeln, är det enormt svårt att ta sig runt i regionen utan bil. Det går, men det är tidsödande och leder förstås till att man inte rör på sig. I Norrland, där avstånden är större och lokaltrafiken sämre, är det förstås ännu svårare. En sommar bodde jag utanför Strömsund i norra Jämtland, och på den tiden hade jag ingen bil. Jag jobbade på en bensinstation inne i Strömsund, vilket i praktiken innebar facila 30 kilometers cykling varje arbetsdag. Det funkar för en 25-åring, men det blir svårt för en barnfamilj. Bilen är ett måste i stora delar av Sverige, och ett bensinpris på 28 kronor skulle lamslå stora delar av den redan utsatta svenska landsbygden.

Problemet är alltså mångfacetterat och inte bara ett miljöproblem, utan också ett socialt problem. Icke desto mindre visar SIKA-rapporten hur enormt beroende vi är av den personliga och individuella mobilitet som bilen innebär. På det sättet är det en viktig rapport. Rapporten är också realistisk, trots Motormännens kritik. Motormännen klagar på att man gör miljöproblemet till ett svenskt problem, och att de svenska utsläppen står för en promille av de globala utsläppen. Dels har jag lite svårt att tro på den siffran - Sverige är trots allt ett industrialiserat land med hög levnadsstandard och den energikonsumtion som går igen med en sådan standard - men även om den skulle vara korrekt, är väl det faktum att svenska åtgärder allena inte räcker inte något argument mot svenska åtgärder? Motormännen försöker att skifta Svarte Petter till någon annan, vilket inte precis utgör ett argument av något större intellektuellt djup.

SIKA-rapporten är realistisk, eftersom den visar att mijöproblemen är mycket mera fundamentala än att de skulle kunna åtgärdas genom några kosmetiska förändringar på ytan. Det räcker inte att köpa ekologiskt kaffe, att köpa en biobränslebil och att stänga av TV:n när man inte tittar. Verkligt effektiva åtgärder mot miljöproblemen kräver att vi ställer om hela vår livsstil.

Det här kan man se ur olika perspektiv. Man kan å ena sidan säga att bevisen för människans påverkan på klimatet ännu inte är tillräckligt starka för att vi skall behöva göra ingripande förändringar av vår livsstil. Man kan å andra sidan säga att vi, om vi väntar till dess bevisen är tillräckligt starka för alla, inte längre kommer att ha någon möjlighet att göra något åt problemet, för att det då kommer att vara för sent. När allt kommer omkring, kommer vi att behöva förändra vår livsstil rätt kraftigt också i det fall att delar av nuvarande Göteborg, Malmö eller Stockholm står under vatten.

Jag har enormt svårt att ta ställning till denna problematik: min åsikt skiftar nästan dagligen. En sak är dock klar: vi kommer att behöva betala ett riktigt ordentligt pris om vi skall vidta de åtgärder som krävs för att minska människans miljöpåverkan.

Om det är det enda SIKA-rapporten visar, är det väl redan rätt mycket.

Kanske stöld - men det här är löjligt

E24 skriver att olika artister tänker gå samman och stämma personerna bakom Pirate Bay på 600 miljoner kronor i skadestånd (eller mera bestämt 100 miljoner dollar - vem vet hur växelkursen ser ut när domen faller). Det kan mycket väl hända att Pirate Bay verkligen begått stöld, och i så fall är det naturligtvis artisternas goda rätt att kräva skadestånd för den inkomstförlust som de lidit. Det här är dock icke desto mindre löjligt: vilken privatperson har 100 miljoner dollar, ens om denna person tjänat pengar på illegal verksamhet?

Poängen är kanske att driva personerna bakom Pirate Bay i personlig konkurs. Personlig konkurs är ingen särskild rättsfigur, utan betecknar det faktum att en privatperson gått i konkurs. Det finns en missuppfattning om att man blir av med sina skulder genom en konkurs: så är det inte. Skulderna finns kvar även efter konkursen. Verkan av en personlig konkurs är att man får leva på existensminimum till dess skulderna är betalda: allt överskott man får in, tar kronofogden och lämnar till borgenärerna. Är man skyldig 100 miljoner dollar som privatperson, kan man nog räkna med att aldrig i sitt liv kunna betala tillbaka.

Poängen bakom stämningen skulle i så fall vara, inte att artisterna skall få sina pengar, utan att göra resten av livet till ett helvete för personer som måhända ur ett visst perspektiv kan anses som samvetslösa. Huruvida någon över huvud taget förtjänar att leva på existensminimum under alla sina dagar är dock en högst tveksam moralisk fråga, och det här är helt enkelt hämnd som mycket rika personer som Michael Jackson tar ut av personerna bakom Pirate Bay (om vars inkomst jag inte har någon som helst aning, men som nog inte är de frihetskämpar som de påstår sig vara - det finns mycket få sådana osjälviska kämpar).

Även om det här verkligen skulle utgöra stöld, och även fast medie- och i synnerhet musikindustrin har fått det tufft (här finns en intressant artikel i The Economist om ämnet), är denna personliga vendetta mot personerna bakom Pirate Bay tämligen smaklös. Medieindustrin lider av stölder, förvisso, men den lider också av oförmåga att anpassa sin affärsmodell till förändrade tekniska förhållanden. Den har varit för sen med att förstå möjligheterna på Internet och försöker nu framställa sig som ett stackars offer.

För den som laddar ner legalt - vilket exempelvis jag gör - är det irriterande att jag inte kan få de filmer eller de TV-serier jag tycker om på någon legal sida, utan att jag måste tampas med DVD-skivor som normalt kostar mellan 450 och 500 kr., vilket jag på sannolika grunder misstänker rymmer en tämligen bred vinstmarginal. Det är irriterande att behöva köpa en viss sorts mp3-spelare (iPod) för att kunna lyssna på de låtar som jag köper (!) och laddar ner från iTunes, alternativt att behöva kånka runt på en CD-spelare. Det är irriterande att viss musik inte går att få legalt över huvud taget (Beatles till exempel). Jag kan förstå den som frestas att ladda ner illegalt, trots att jag i min egenskap av universitetslektor i juridik anser mig vara en offentlig person i tillräckligt hög grad att jag inte törs begå alltför stora snedsteg (jag betalar TV-licens också).

Medieindustrins våndor är alltså bara en symptom på ett underliggande problem, nämligen industrins oförmåga att fatta den förändrade verkligheten och reagera kreativt på den. Mitt råd är att affärsmodellen borde ändras innan man skjuter moraliska självmål som ett krav på 100 miljoner dollar mot privatpersoner.

Man borde nästan börja ladda ner illegalt bara för att göra den poängen.

Ett rätt märkligt mål

Snacka om att det kan gå fel: en tandläkare i Blekinge kräver ersättning av staten för att HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) gjort en uppenbar felbedömning av en anmälan, skriver Dagens Nyheter. Denna felbedömning fick till följd att tandläkaren hängdes ut med namn och bild i tidningarna. Ganska självklart minskade tandläkarens omsättning. Han kräver nu ersättning med 1,8 miljoner.

Målet har några märkliga inslag. Tandläkaren kräver att nämndens ledamöter personligen skall betala ersättning till honom, ordföranden 150 000 kr. och ordinarie ledamöter 15 000 kr. vardera. Det framgår inte av artikeln i DN vilken grund tandläkaren stödjer det här anspråket på, men av kontexten att döma tycks det röra sig om “kränkning”. Jag hyser vissa tvivel om att tandläkaren får igenom just den delen av anspråket.

Dels utgör nämndens ledamöter företrädare för staten. Man kan betrakta de som fullmäktige: eftersom “staten” bara är en tankefigur (man kan ju inte gå och skaka hand med “staten”, precis), måste staten företrädas av någon fysisk person (fysisk person är juridiska för “människa”) som faktiskt har förmåga att handla. Denna fysiska person anses då vara en uppenbarelse av staten. I fall då ett kollektiv som HSAN handlar å statens vägnar, anses kollektivet vara en uppenbarelse av staten. Ledamöterna var allså så att säga inte sig själva, utan “staten” när de fattade beslutet, och det är således staten som skall betala skadestånd, inte ledamöterna. I den mån staten har ett problem med ledamöternas beslut, får denna vända sig mot ledamöterna på arbetsrättsliga grunder, vilket också har skett i det här målet: nämndens ordförande har av JO anmälts för tjänsteförseelse.

I den mån tandläkaren stöder sitt ersättningskrav mot nämndens ledamöter på “kränkning” gäller enligt 3 § skadeståndslagen följande krav för att kränkningsersättning skall kunna utges:

“Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär.”

Det finns i denna formulering några ribbor som tandläkaren måste ta sig över, och det blir spännande att se om han lyckas med det.

För det första skall kränkningen vara “allvarlig”. Frågan är om en felaktig varning för en påstått misslyckad behandling utgör en “allvarlig” kränkning. För mig personligen - som inte är expert just inom den här delen av skadeståndsrätten - verkar det tveksamt, men inte helt uteslutet.

Det andra kravet är att kränkningen skall ha skett genom “brott”. Brott är sådana förfaranden som enligt lag leder till böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård (1 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken). Ordföranden är anmäld för tjänsteförseelse, men jag vet faktiskt inte om personen är fälld. Enligt 14 § lagen om offentlig anställning följer dock på tjänsteförseelse en disciplinpåföljd, inget straff i brottsbalkens bemärkelse. Såvida jag inte missat något, utgör alltså nämndens agerande inte något brott.

Kanske det rör sig om någon annan bestämmelse än den som DN skriver om, och brott kan tänkas ha förekommit i alla fall. Det behöver i så fall inte bli någon straffrättslig rättegång för att någon inom ramen för ett skadeståndsmål skall kunna finnas ha begått brott, utan domstolen får komma fram till det även utan att åtal förs. Hur som helst har jag lite svårt att se vilket brott som de ledamöterna i nämnden skall ha gjort sig skyldiga till. Man kan anta att tandläkarens advokat specificerar detta i sin stämningsansökan.

Sedan skall brottet utgöra ett “angrepp” mot den skadelidandes “ära”. Frågan är om en tjänsteförseelse eller ett annat brott som måhända begåtts i samband med beslutet är ett “angrepp” mot någons “ära”: det som centralt avses i skadeståndslagens bestämmelse är förolämpningar och andra mera riktade angrepp. Det är en spännande fråga om en sidoeffekt av ett brott som egentligen inte var tänkt att utgöra ett angrepp mot någon (utan ett ingrepp mot någon som påstods inte leva upp till sjukvårdens krav) kan räcka för kränkningsersättning. Jag personligen känner vissa tvivel, men återigen får vi se vad domstolarna säger.

Slutligen finns en intressant fråga om orsaksamband i det här. Det som lett till den ekonomiska skadan var ju mediernas publikationer av namn och bild. Frågan är om staten kan göras ansvarig för det som medierna gör. I och för sig är det en ganska vanlig konsekvens att den som fälls i HSAN får negativ publicitet, men att namn och bild hängs ut i tidningarna i området kanske ändå inte är så vanligt att HSAN borde ha räknat med den konsekvensen. Det är inte självklart att orsakssambandet är så nära att staten kan göras ansvarig för det som medierna gör, men det är inte heller självklart att medierna agerande är så opåräkneligt att staten kan slippa ansvar. Även här blir det intressant att se vad domstolarna säger.

Även i den mån som tandläkaren kan visa att han lidit ekonomiska förluster genom HSAN:s varning, har han alltså inte nödvändigtvis rätt till skadestånd. Om han har rätt till skadestånd är nästa fråga hur mycket det blir. Detta är en fråga om bevisning: det är tandläkaren som i princip måste bevisa varje krona i inkomstförlust som han vill ha ersättning för. Vad gäller kravet mot nämndens ledamöter personligen ser målet mycket märkligt ut, och det blir spännande att se hur det avgörs. Jag tror personligen inte att tandläkaren lyckas med det kravet.

Tandläkaren har krävt 1,8 miljoner kronor. Därav skulle, om min tveksamhet avseende ersättningskravet delas av domstolarna, 270 000 kr. dras av, eftersom denna summa avser kränkningen (150 000 kr. från ordföranden och 15 000 kr. vardera från åtta ordinarie ledamöter). Det innebär att tandläkaren påstår att han gjort en inkomstförlust på 1 530 000 kr. sedan september 2006, alltså på ett år och nio månader. Det är mycket pengar med tanke på att läkarens praktik uppenbarligen inte stängts.

I så fall har jag valt fel yrke.

Yttrandefrihet i reklamsammanhang

EU har synpunkter på att Sverige tillåter reklam direkt till konsumenter för vaccin, skriver Svenska dagbladet. Sverige försvarar sig med att reklam i vårt land omfattas av yttrandefriheten och att alltså reklam till konsumenter måste tillåtas också utan att någon myndighet ger tillstånd.

Jag är en stor vän av den idé som ligger bakom EU, om än inte av det faktiskt existerande EU som vi lever med. Det här fallet är en bra illustration på varför man kan vara så tveksam om EU: jag tycker att avvägningen mellan förbud och tillåtelse är konstig.

Man förbjuder alltså principiellt reklam för receptbelagda läkemedel (vilket i sig är tveksamt, tycker jag: reklam har också en konsumentupplysande funktion, och konsumenter bör rimligen upplysas om vilka mediciner det finns för deras åkommor), men man tillåter vaccinationskampanjer. Varför det? Vad är det för skillnad mellan vaccin och ett smärtstillande medel? Varför skall reklam tillåtas endast när någon tjänsteman bestämt att reklamen är juste? Det finns kanske något övertygande skäl för undantaget och dess utformning, men jag kan inte direkt komma på det.

Samtidigt är Sveriges försvar av yttrandefriheten i det sammanhanget konsekvent. Om det finns ett undantag, skall detta inte vara avhängigt någon tillåtelse i förväg. Det är läkemedelsverkets sak att övervaka att det inte kommer ut skadliga mediciner på marknaden. Det är vidare marknadsföringslagstiftningens sak att övervaka att det inte förekommer vilseledande marknadsföring, att medicin alltså inte påstås ha effekter som den inte har. Tillsammans borde det väl räcka: det är ett tecken på ett övervaknings- och förmyndarsamhälle om jag måste be om en stämpel från en tjänsteman innan jag får berätta för allmänheten att jag är villig att sälja något av vilket jag tror många kommer att vara hjälpta.

“Men läkemedel är extra farliga”, är någon kanske beredd att invända. Jo, det är de, men det gäller också bilar (som dödar ett antal personer varje år), i synnerhet stora SUV:s. Skall man be trafiksäkerhetsverket om lov innan man får göra reklam för stora bilar? El är farligt: skall man be elsäkerhetsverket om lov innan man får göra reklam för elektriska apparater?

Om man tillåter reklam, måste denna tillåtelse vara oberoende av tillstånd i förväg. Allt annat utgör en övervakad yttrandefrihet som vi måste akta oss för. Det finns nämligen många saker som är farliga och många på ytan oskyldiga sätt att motivera inskränkningar i yttrandefriheten.

Jag hoppas att Sverige står på sig i sitt försvar av yttrandefriheten.

Punktvisa insatser mot kriminella gäng

Den nya polischefen (vars tillsättning utgör ännu ett exempel på glappet mellan vallöften och praktisk politik hos den nuvarande regeringen) skall idag presentera sina förslag till insatser mot de kriminella gängen, skriver Dagens Nyheter. De kriminella gängen utgör - eftersom de är en form av organiserad kriminalitet - ett äkta samhällsproblem och bör självfallet bekämpas.

Det enda som stör mig är att det återigen är polisen som får det uppdraget, och att åklagarväsendet och domstolarna inte nämns ens med en bisats. Polisen kan göra vad den vill, den kan husrannsaka, beslagta, arrestera och förhöra, men utan någon åklagare som har tid och utan domstolar som lyckas få till processer inom en förnuftig tidsram är allt detta förgäves. Åklagarväsendet befinner sig dock i djup ekonomisk kris (om vilket jag skrivit här) och domstolarna har inte heller precis något större utrymme för att hantera någon tillströmning av mål om organiserad kriminalitet, i synnerhet inte med tanke på den extra säkerhet som krävs.

Politiker tycks tro att rättsväsendet börjar och slutar med polisen, och att alla problem löser sig bara polisen har tillräckligt med resurser. Detta är en felaktig och i längden farlig inställning. Polisen är ordningens upprätthållare och i övrigt rättsväsendets förlängda arm: om rättsväsendet inte kan hantera polisens resultat, är polisens arbete bortkastat. Prioritera inte ytterligare en brottskategori hos polisen som åklagarna och domstolarna inte har resurser att hantera.

Om polisen börjar målmedvetet jobba mot de kriminella gängen, måste detta för att vara effektivt gå igen med ökade resurser för det egentliga rättsväsendet.

*****

Dagen efter presentationen av förslagen kommenteras dessa av Maria Abrahamsson på Svenska dagbladets ledarsida. Även hon håller siktet stadigt på polisens verksamhet: den koppling som enligt min mening helt uppenbart finns mellan polisens arbete och åklagarnas samt domstolarnas ser inte heller hon. Synd, eftersom alldeles oavsett hur effektiv polisen är, måste resten av rättsväsendet vara minst lika effektiv för att hela satsningen skall ge den eftersträvade effekten.

Om pliktverket läggs ner, bör värnplikten avskaffas

Försvaret har kommit med sitt förslag om hur sparbetingen skall omsättas, skriver Svenska dagbladet. Jag anser att regeringen - liksom även den förra regeringen - å det grövsta missköter försvaret och rikets säkerhet, men det är inte min poäng här. Min poäng är att enligt Svenska dagbladets rapportering pliktverket i princip skall läggas ner och försvaret självt sköta sin personalförsörjning. “Det är så få värnpliktiga nu. Vi kan ta över personalförsörjningen eftersom värnplikten ändå är på väg att avskaffas”, säger en källa till tidningen. Om pliktverket läggs ner, måste värnplikten avskaffas nu.

Grunden för värnplikten är historisk och delvis förlegad, vilket jag skrivit om här. Om man vill behålla värnplikten - alltså den juridiska skyldigheten för unga män att under en viss tid sköta en illa betald och potentiellt livsfarlig samhällstjänst - bör denna skyldighet dock rimligtvis gälla alla. Det kan inte gå an att många inte ens blir kallade till mönstring, och för övrigt är det en anomali i jämställdhetssträvandena att någon skyldighet för kvinnor att göra värnplikt inte ens diskuteras. Värnplikten är alltså inte bara förlegad, den utgör dessutom ett slags lotteri, där några otursamma personer får offra en del av sitt liv för det allmänna medan andra slipper. Värnplikten är alltså inherent orättvis och innebär en dikriminering av unga män.

När vi nu kommit så långt att vi genom pliktverkets nedläggning inte ens längre låtsas om att vi upprätthåller någon (ytterst begränsad) rättvisa i det är redan till sin konstruktion orättvisa systemet, bör vi sluta med hyckleriet helt och hållet. Avskaffa värnplikten: rent militärt kan man i den moderna krigföringens sammanhang ifrågasätta huruvida värnpliktsarméer över huvud taget kommer upp till den utbildningsstandard som krävs för att de skall ha en rimlig chans att fullgöra sina uppgifter, och tiden då de mest sannolika militära scenarion bestod i masslag är med stor sannolikhet också den förbi. Det vi behöver är en tillräcklig mängd högt utbildade och motiverade soldater som kan hantera all den moderna och avancerade utrustning som förekommer på nutidens slagfält, och som kan den socialpsykologi som krävs för att hantera en främmande civilbefolkning eller tillfångatagna soldater från en annan kultur.

Värnplikten är förlegad, otidsenlig och framför allt orättvis och diskriminerande, vilket tankarna på att i praktiken lägga ned pliktverket visar. Ta tillfället i akt och avskaffa värnplikten nu.

Rimliga argument, men i själviskt syfte

På DN Debatt skriver företrädare för LO, TCO och socialdemokratiska arbetarepartiet om arbetsrätten och EU. En central poäng är att frågan om nationell arbetsrätt är så viktig att den alltför lätt kan användas som ett argument mot EU över huvud taget, och att det därför ligger i regeringens intresse att verka för att EU åtgärdar de problem som Lavaldomen (domen i Vaxholmsmålet med det lettiska byggföretaget som betalade rätt lön efter lettisk, men inte efter svensk standard) sägs ha skapat. Lösningen sägs ligga i ett socialt protokoll, som skulle stadga om grundläggande rättigheter på den europeiska arbetsmarknaden.

Den centrala poängen att EU-domstolens rättspraxis blir ett billigt skrämselargument mot hela EU-samarbetet är helt riktigt. Jag har dock svårt för att acceptera den andra poängen om det sociala protokollet.

En kärna i EU:s lagstiftning är att alla medlemsstaters myndigheter och regler i princip skall anses vara lika goda. Denna kärna är ett utflöde av tanken att det inte nödvändigtvis behöver vara fel att det finns olika lösningar: om grekerna organiserar sina myndigheter på ett sätt och svenskarna på ett annat, behöver inte den ena modellen vara “bättre” än den andra - de är olika, men fyller sin funktion i sitt kulturella och ekonomiska sammanhang. Den kärnan garanterar att vi inte behöver ha “one size fits all”-regler inom EU, utan att vi kan ha varierande lagstiftning över Europa.

Den teoretiska kärnan är delvis orealistisk. Många medlemstater har problem med korruption, det finns byråkratiska traditioner som på goda grunder kan ifrågasättas och exempelvis Italien tar det inte så himla noga med rättsstatligheten längre. Samtidigt måste vi dock hålla fast vid denna fiktion, eftersom vi annars riskerar att pådyvla Portugal svenska regler eller tvärtom, och det skulle verkligen vara olämpligt gentemot den rika och långa särpräglade kultur som båda länderna (och alla andra länder i EU) har.

Vad gäller mera specifikt arbetsrätten, är det en felaktig beskrivning att säga att de europeiska reglerna bara gynner företagen. En lettisk byggnadsarbetare som tjänar efter lettiskt kollektivavtal tjänar - förutsatt att de lettiska reglerna är adekvata - rimligt efter lettisk standard. Eftersom levnadsomkostnaderna och prisnivåerna i Lettland ännu så länge är lägre än i Sverige, tjänar den lettiska byggnadsarbetare i absoluta tal sämre än sin svenska kollega, men det behöver inte innebära att hon enligt lettisk måttstock tjänar dåligt. Det lettiska företaget som betalar lettiska kollektivavtalsenliga löner, betalar precis så hederligt och rättvist som det skall.

Problemet uppstår nu när det lettiska företaget får ett uppdrag i Sverige. Självklart får ett lettiskt företag ett uppdrag i Sverige huvudsakligen därför att det är billigare än sina svenska konkurrenter, eftersom det är det lettiska företagets främsta konkurrensmedel. Problemet är då att de svenska byggföretagen får svårt att konkurrera med priset. Eftersom de svenska byggarbetarna är dyrare än de lettiska, kan det svenska företaget inte bli lika billigt som det lettiska. Samtidigt kan det lettiska företaget normalt inte konkurrera med någon särskilt högre kvalitet än det svenska företaget: en välbyggd vägg är en välbyggd vägg - det finns en gräns för kvaliteten, och vi kan nog förutsätta att båda företaget uppnår den kvalitet som innebär att väggen är välbyggd. Om det lettiska företaget inte kan använda den lägre lönenivån i Lettland kommer det, efter att ha täckt för sina högre omkostnader för ett jobb i utlandet, alltid att vara dyrare än det svenska företaget. Att kräva en neutralisering av lönerna som konkurrensmedel innebär i praktiken att vi stänger ute utlänningar från den svenska tjänstemarknaden.

Vi har alltså svenska byggnadsarbetare vars företag riskerar att inte få jobb eftersom lettiska och andra byggföretag är billigare å den ena, och lettiska och andra östeuropeiska byggföretag som inte kan få uppdrag från utlandet om de inte får konkurrera med priset å den andra sidan. Det kan hända att vi bör prioritera svenska byggnadsarbetare över alla andra byggnadsarbetare inom EU - jag tycker definitivt inte det - men vi skall i alla fall inte låtsas som att det vore illojal konkurrens att betala lettiska kollektivavtalsenliga löner till lettiska byggnadsarbetare.

De lettiska byggföretagen är bundna av lettiska, inte av svenska kollektivavtal. Att tvinga de att hålla sig till ett avtal som de inte skrivit under är i vart fall märkligt. Om vi nu inför ett sådant system, måste vi dessutom rimligtvis behandla svenska byggföretag på samma sätt, att de nämligen skall betala lettiska löner (och inte mer) när de jobbar i Lettland. Det innebär att ingen svensk byggnadsarbetare kommer att vilja jobba i Lettland, vilket i sin tur kan antas medföra att svenska byggföretag inte vill expandera till Östeuropa. Det som författarnas förslag leder till är en snabb ökning av lönerna i relativt fattiga länder till den högsta nivån i utlandet. Jag har upplevt hur DDR förstördes när man försökte med ett mycket liknande system direkt efter den tyska återföreningen, och jag avråder bestämt från det. Det leder till de östeuropeiska ekonomiernas säkra och snabba död.

Vi har säkert ett problem med arbetsrätten inom EU, men fackföreningarna och socialdemokraterna, liksom andra på vänstra sidan av det politiska spektrat, gör det för enkelt för sig. Debatten om den svenska arbetsrätten utgör ännu så länge ren och skär protektionism: vi kräver helt enkelt av hela resten av Europa att den skall anpassa sig till oss. Om vi har ett problem som skall lösas, gör vi det inte genom att pådyvla östeuropéerna (och för den delen britterna) ett socialt protokoll som de inte bett om. Vi gör det genom att ta upprördheten ur debatten och se vilka principer andra än vinna eller förlora allt vi kan hitta. Vi måste ge östeuropéerna en chans också.

Författarnas argumentation går ut på att vi skall skydda deras klientel mot hela resten av mänskligheten. Det är osolidariskt och inte förenligt med EU:s grundläggande krav på inomeuropeisk solidaritet. Den konflikt som författarna helt riktigt identifierar bör lösas på något annat sätt än att resa murar mot konkurrens från våra med-borgare i östra Europa.

Blandad laglydnad av vänsterpartiet

På Svenska dagbladets Brännpunkt anklagar vänsterpartiets riksdagsledamöter Kalle Larsson och Eva-Britt Svensson regeringen för hyckleri i invandringsfrågan. Den ursprungliga debattartikels av Tobias Billström och Cecila Malmström har jag kommenterat här, så att jag inte kommenterar själva debatten nu.

Det jag vill kommentera är författarnas något blandade användning av lagstiftning som stöd för sin argumentation. Jag vill betona att detta inte innebär att jag i alla delar vill ta ställning i sakfrågan: jag är i princip för fri invandring, men som min tidigare kommentar visar, anser också jag att vi måste ta ställning till frågor som regeringens företrädare bekvämt nog förbigår. Till viss del sammanfaller mina tankar med vänsterpartiets, och det finns alltså inte nödvändigtvis någon konflikt mellan åsikterna här.

Jag tycker dock att det är märkligt att författarna å ena sidan anklagar regeringen för att inte hålla sig till svensk lagstiftning - eftersom utlänningar avvisas till platser där väpnade konflikter äger rum - och å andra sidan helt självklart utgår ifrån att illegala och papperslösa invandrare skall få stanna i Sverige och få läkarvård. Utan att vilja ta ställning till regeringens förslag om att läkare inte skall få vårda illegala flyktingar (jag tenderar till att tycka att det är smaklöst), måste vänsterpartiet väl i konsekvensens namn bestämma sig för hur det skall vara med lagstiftningen.

Antingen insisterar man på att lagstiftning följs. Då får man inte vara selektiv, utan illegala utlänningar skall avvisas. Den som inte har papper har enligt svensk lagstiftning ingen rätt att vistas i Sverige. Detta får olyckliga konsekvenser i somliga fall, men det får vi acceptera om laglydnaden har högre värde än en “rättvis” (vad det nu är) behandling i det enskilda fallet.

Alternativet är att vi struntar i lagstiftningen och att den illegala utlänning som lyckats ta sig hit får stanna om hon bara har en tillräckligt gripande historia att berätta. När vi dock struntar i lagstiftningen på den ena punkten, måste det rimligtvis vara tillåtet att strunta i lagstiftning på den andra punkten, och då är det inte upprörande om vi avvisar folk till “lugna” områden i Irak eller Afghanistan när de inte kan få oss bli rörda i tillräcklig utsträckning.

Det går inte att ha båda delarna. Vänsterpartiets företrädare gör här kardinalfelet att selektivt argumentera med ett vara som vore det ett böra: man argumenterar alltså med hur saker och ting är (utlänningslagen förbjuder vissa avvisningar) och drar därav slutsatsen att det också bör vara så. Det blir något hycklande när man sedan struntar i böra (att illegala utlänningar enligt lagstiftningen bör avvisas), när man ignorerar att svensk lagstiftning egentligen ger polisen i uppdrag att spåra och avvisa illegala utlänningar.

Vänsterpartiet använder juridiska argument i en politisk värderingsdebatt: enligt min mening måste de här två sakerna hållas isär. Man kan - och kanske bör - kritisera glappet mellan lagstiftning och tillämpning vad gäller avvisningarna, men då bör man inte dessutom blanda in de illegala utlänningarnas situation.

Det hade varit bättre om vänsterpartiets företrädare hade hållit sig till en renodlat politisk debatt.

Sexualpaniken får oavsedda konsekvenser

RFSU skriver på Svenska dagbladets Brännpunkt om svårigheterna att tolka den nya sexualbrottslagstiftningen. (Förbundet talar som “sexualbrottslagen”, men någon sådan lag finns inte: det rör sig om 6 kap. brottsbalken.) Ungdomsmottagningarna vet helt enkelt inte vad den nya lagen innebär i detalj, och det uppfattar RFSU som ett problem. Regeringen uppmanas därför att ge instruktioner till samtliga landets ungdomsmottagningar.

Jag vill egentligen inte kritisera den huvudsakliga poäng som RFSU har, eftersom den förefaller i princip vettig. Problemet med poängen är dock att den är orealistisk. RFSU skriver i sin slutkläm så här: “Men osäkerheten som beskrivits i enkätens öppna svar visar att det finns utrymme för godtycklighet och personliga tolkningar av lagen.” Om det är det som är det centrala problemet, går problemet inte att åtgärda.

Det är en mycket grundläggande insikt om språkets funktion inom juridiken att någon formulering som är glasklar och inte kan göras till föremål för tolkningar inte går att åstadkomma. Lagen måste med nödvändighet skrivas abstrakt, eftersom den ju skall tillämpas på sinsemellan olika faktiska situationer. Abstrakta formuleringar leder dock inte till glasklara slutsatser i det individuella fallet, och utrymme för tolkningar finns därför alltid. Tolkningar är alltid i viss mån godtyckliga och personliga. Det är därför vi vid ny lagstiftning alltid måste vänta på att domstolarna (helst Högsta domstolen eller regeringsrätten, alltså de högsta instanserna) avgjort några fall, eftersom vi först då vet hur det blir med lagens tillämpning i konkreta situationer. Före dess kan ingen uttala sig med bestämdhet om hur lagen skall tolkas i det enskilda fallet, och även med domstolspraxis kommer det alltid att finnas oklara situationer.

Den svenska lagstiftaren försöker att åtgärda problemet genom att skriva förarbeten, alltså en förklarande text som inte i sig själv är lag och som är tänkt att förklara hur man har tänkt. Även i en sådan förklarande text kan man dock inte tänka ut alla situationer som kan tänkas förekomma i verkligheten: den mänskliga fantasin är helt enkelt för begränsad för att kunna täcka upp alla möjliga framtida utvecklingar. Dessutom är förarbetena inte lag, som sagt, och därmed inte formellt bindande för någon. Det skall de heller inte vara, eftersom förarbetena just inte kan förutse alla framtida praktiska situationer. Det skulle bli svårt att fastställa vad som gäller, och det skulle bli stelt och föga tillämpbart om en lunta på 200 sidor och ibland mycket mer var bindande för medborgaren.

På sexualområdet härskar för närvarande panik, och lagstiftningen överlever sällan länge nog för att öppna frågor skall kunna besvaras av den praktiskt tillämpade juridiken eller ens akademikerna. Ungdomsmottagningarna får stå för notan: med den nyansering, avvägning, förändring och panik som står bakom många av formuleringarna i 6 kap. brottbalken finns det helt enkelt ingen människa i Sverige - och absolut inte regeringen, som inte är någon lagstiftande (det är riksdagen) eller dömande instans  - som kan berätta för oss exakt vad sexualbrottslagstiftningen innebär i varje givet fall. Vi får leva med osäkerheten när vi lämnat den principiellt inriktade lagstiftningens område och istället försöker täcka in alla obehagliga fall som för dagen hamnat i tidningarna.

RFSU har en viktig poäng som sagt. Problemet är bara att det problem som identifieras är en nödvändig följd av sexualpaniken: så länge vi inte kommer till rätta med den senare, kan vi inte åtgärda det förra.

Kortsiktigt om a-kasseförslaget

Svenska dagbladet ondgör sig på ledarplats över utredarens förslag på obligatorisk a-kassa för alla som tjänar över 110 000 kr. Jag kan ge tidningen rätt i att det innebär ett tvång som kostar pengar - alltså något liknande en skatt - om man gör a-kassan obligatorisk på detta sätt, men det är ju på intet sätt något ovanligt inom trygghetssystemen. Om man ställer sig på tidningens ståndpunkt, måste man svara på en följdfråga som måste hanteras om a-kassan inte är obligatorisk.

Vem skall betala för den som inte är med i en a-kassa och blir arbetslös? Skall vi betala genom skattsedeln? Men innebär inte det att några åker snålskjuts på skattebetalarens bekostnad?

I konsekvensens namn måste vi välja mellan att låta de som inte vill betala för sin a-kassa svälta om de skulle bli arbetslösa - då får de bära konsekvenserna av sitt eget fria val - eller att tvinga alla att vara med på finansieringen. Eftersom vår rättsordning hindrar oss från att låta våra medborgare svälta, bör alla medborgare vara med och finansiera tygghetssystemen. En valmöjlighet bland olika a-kassor framstår då som ett skäligen attraktivt alternativ.

En välfärdsstat utan tvång finns inte. I Svenska dagbladets fall kan man emellanåt få misstanken att tidningen inte vill ha någon välfärdsstat över huvud taget, och det är väl en acceptabel politisk mening. Den bör dock uttryckas klarare än bara genom ganska kortsiktigt gnäll mot ett principiellt sett konsekvent förslag.